En spexares vardag…

Hon kom från Grekland och törstade efter kunskap. Hon läste teknisk design på LTU, det var där hon fick syn på mig. Hennes pappa var tydligen grymt rik, så jag bad henne att köpa mig en Cola. ”Visst”, sa hon, och bara halvminuten senare sa hon att

”Jag vill leva som vanliga människor,
jag vill göra vad det nu är vanliga människor gör,
jag vill vara med vanliga människor,
vanliga människor som du.”

Studenterna har kallat butiken ”Slemmis” sedan urminnes tider. ”Ica Supermarket” har inte samma klang.

”Jag ska se vad jag kan göra” sa jag – det kändes inte som jag hade något annat val. Så jag tog med henne till Slemmis, jag menar, man måste ju börja någonstans. ”Låtsas att du är pank”, sa jag, men hon bara skrattade och tyckte jag var rolig. ”Du”, sa jag, ”jag ser inte någon annan här som skrattar. Är du säker på att

du vill leva som vanliga människor,
du vill göra vad det nu är vanliga människor gör,
du vill vara med vanliga människor,
vanliga människor som jag?”

Men hon förstod ingenting. Hon log bara ett innehållslöst leende och tog min hand.