Archive for the ‘Recensioner’ Category

One punsch to rule them all…

fredag, oktober 3rd, 2014

Så var det dags för årets upplaga av den traditionsenliga Punschprovningen, i år med tema Tolkien.Självklart fanns Spexbloggens tappra recensenter på plats, utklädda till såväl dvärgar som trollkarlar… på ett eller annat sätt.
Årets förvaltare kan spåra sina rötter tillbaka till Pi, och ärtsoppan var därmed i en klass för sig. Bring your own pannkaka gällde, för att undvika den urgamla fejden om huruvida en pannkaka är en pannkaka eller en plätt. Den konflikten är yet to be decided…

Det bjöds på åtta punschar, alla med kodnamn inspirerade av Peter Jacksons senaste tolkning av J.R.R. Tolkiens klassiska verk, och Spexbloggen livetwittrade sina upplevelser genom hela provningen.

Ett riktigt fyllesvin…

Det visade sig att båda Spexbloggens utsända hade samma favoritpunsch, kodnamn Gimli (And My Axe!). Tyvärr kom denna endast på en delad tredjeplats. Det är synd när andra har fel, men ibland måste man spela med, eller hur…

I slutändan kunde en vinnare koras; Styrelsens egna punsch, kodnamn Smaug. Vi gratulerar styrelsen till vinsten, tackar för en utmärkt provning och hoppas att det finns nog med Smaug för att räcka hela uppsättningsperioden igenom.

In i dimman sa dem…

Slutresultatet av provningen blev:
1: Smaug – Styrelsens egna
2: Bilbo – Trosa Punsch
3: Fili och Kili – Tegnér och son
3: Gimli – Facile
4: Thorin – Perras hemgjorda Galliano-punsch
5: Bombur – Flaggpunsch
6: Gandalf – Caloric
7: Balin – Gizmos hemgjorda

Wright, mer än bara två berömda bröder som byggde en flygmaskin som faktiskt funkade finfint

torsdag, april 28th, 2011

Förrförra lördagen höll Lulespexet sin 21:a spexpremiär. Denna gång tog Aula Auroras tidsmaskin publiken tillbaka till början av 1900-talet och A-landet USA, närmare bestämt Dayton, USA och bröderna Wrights cykelverkstad.

Whitehead härmar dirren

Där fick publiken stifta bekantskap med den inte så lite excentriske vetenskapsmannen Otto Lilienthal, sensationsjournalisten Whitehead, den undersköna lurifaxen Amelia, den kärlekskranke storasystern Katherine och givetvis de välkända bröderna Orville och Wilbur. Men vad vore ett spex utan en president, självklart fanns en sådan men vad var det han hette? Roosevelt, Bush eller var det Reinfeldt?

Teddy

Det vankades återigen syndaflod i landet och enligt Ottos formidabla formler så var bästa sättet att kringgå detta olustiga faktum torrskodd att bygga en flygmanick. Då Otto inte direkt var någon fena på såg och hammare så fick de växelvis deprimerade bröderna uppdraget att skruva ihop manicken. Inte nog med svårigheten att få alla delar på rätt plats så var bröderna dessutom tvungna att hantera allehanda trubbelmakare som mer eller mindre medvetet gjorde sitt yttersta att sätta käppar i noshjulet. Nå hur gick det då? Hur slutar historien? Ja precis så spexistiskt fantastiskt man kan tänka sig.

-Jag lovar, så här stor var den! -Här ta man i, den var max...

Som vanligt när det gäller Lulespex är även årets uppsättning högklassig. Dekoren är stilren och funktionell och kläderna sitter som de ska, en floskel som ”less is more” känns otroligt passande för att beskriva inramningen. Pluspoäng för jycken som med stor säkerhet är den sötaste lilla halvdöda hårboll lulespexpubliken har skådat i mannaminne.

Att göra en pudel platt

Sång och orkester är överlag kanon (även om jag hatar ljudet av d-drums djupt och innerligt) och ett flertal musikaliska nummer sitter som en pelarborr i fontanellen, det ända jag skulle önska är en gnutta mer energi i danserna, men jag är helt övertygad att den punkten bara kommer att bli bättre och bättre för varje föreställning som går.

Finale

Så för att sammanfatta, mycket mer underhållning går inte att köpa sig för en rågad Linné (ja, det var ett jävla gammalt spex det..!). Har ni fortfarande inte sett årets spektakel, så gör’t!

Höjdpunkter

# Ett gubbstycke buskis
# Ottomaniska omstartsfabriken
# Sida 1 och 2 i programbladet
# …Hoj, Hoj, Cykel, Cykel, Cykel…
# Årets replik, må den bli tradition

Text: Valle
Bild: Fredrik Johansson

Meskspexet Banksy, en recension

onsdag, januari 19th, 2011

Meskspexet eller Medicinarspexet i Umeå som det kallas är Umeås äldsta spex och har satt upp föreställningar årligen sedan 1983. Mesk anno 2010 Banksy tar oss ända tillbaka till stenåldern och Altamiragrottan i norra Spanien.

Mor och dotter

En sådan föreställning får man ju inte missa, och därför drog en manstark delegation från Lulespexet ner till Umeå för att uppleva Medicinarspexet live. Varken vinterväglag eller trilskande bilar kunde stoppa expeditionen, och självklart var stora delar av spexbloggens redaktion med på resan.

Som ett spjut

Väl på plats i Umeå fann den luleitiska eliten sina platser bland V.I.P – platserna i mitten på mittenraden där vi hade fantastiskt utsikt över den häpnadsväckande värld som byggts upp på scenen. Varför bara ha EN bakgrund att spela mot när man kan ha flera lager som skalas på och av allt efter behov- ren ingenjörskonst måste man nästan kalla det. Så det är med vild förtjusning vi sugs in i en värld bland djurhudsbeklädda människor och grottor med mammutbetar i trädgården.

Herr Krig

Efter att den värsta fascinationen som stenografin framkalla lagt sig kan spelet så börja! Den gamle hövdingen Antraxit har bestämt sig att nu har han minsann tillräckligt många skäl att trilla av pin, så det har blivit dags att utlysa hövdingaval. Bröderna Obsidian och Gneis anmäler sig mer eller mindre angeläget som hövdingakandidater till hövdingadottern och trädkramaren Jades stora förtret. Det hela utvecklar sig till spännande duell mellan egot och medmänskligheten, mellan mr Krig och Banksy.

Pimp Sten

Handlingen ackompanjerades av en hel del musik, och man kunde konstatera att Meskspexet inte direkt lider av någon brist på sångare. Förutom skådespelarnas välljudande sång kunde man njuta av körstämmor från – just det! – en kör, samt även en kompetent kvartett som framförde sina a cappella-nummer irriterande bra. Och då har vi inte ens nämnt dansgruppen som med sina feta moves dök upp i de flesta sångnumren, så därför gör vi det nu.

Kvartetten

Gyllene höjdpunkter som är värda att nämnas:

 *  hövding Antraxit´s sista ord: ”det kommer bli legend..VÄNTA PÅ DET!… (inte förrän pbliken kräver en zoombie får man veta slutet, en bra bit in i scenen) …ariskt!

* det var inte bara Banksy som klottrade på väggen, hemma oss En Sten kunde man beskåda inte bara Eulers ekvation utan även formeln för kaströrelse, bitar av det periodiska systemet, einsteins E=mc2 OCH självaste Schrödingerekvationen i dörröppningen! vackert…

* Partikelaccelerrator på stenåldern? CERN – släng er i väggen!

* Citat: ”om Gud inte hade velat att vi åt djur, hade han inte gjort djur av mat!”

* Att ropa ”omvända roller” som omstart till orkestern var en fröjd att beskåda! kan inte alla gitarrister automatiskt också spela trumpet?

* Lady Gagas ”Bad Romance ” som accapella!! i say no more…(Ga ga ramma mah!)

Betyg

Text: Spexbloggen
Bild: Fredrik Johansson

Hur lång är en mara, om man åker skidor?

fredag, december 31st, 2010

…och hur mycket längre är vasaloppet?

Som Spexbloggens utrikeskorrespondens har jag tagit tillfället i akt att testa det här med skidåkning, i södra sverige eller närmare bestämt skatås, Göteborg. Det är givetsvis längdskidor som gäller och vad man kallar för klassisk stil jag försökt mig på. För den som inte är så insatt betyder det bara att jag i princip går fram, fast med glid emellan och med stavar i handen. Till sin motsats att skate:a fram, som är mer likt skridskoåkning.

Sådär, nu när alla är insatta vill jag berätta om denna falska sport. Den heter längdskidåkning och ska i motsats till utförsåkning utföras på plan mark, längs marken. Det ingen hade berättat för mig var att plan mark tydligen kan ha backar i sig också, såväl uppför som nerför! Var beredda på detta om ni ska ge er ut!

Personligen gillar jag inte att åka skidor utför, för jag har så dålig koll på skidorna och har därför valt att åka snowboard istället, som en liten parentes. När det gäller längdskidor, i en nerförsbacke, är det Ännu svårare att hålla koll på skidorna! Det ska ni också vara beredda på innan ni ger er ut. Man får helt enkelt räkna med att ramla i varje backe, och lära sig det roliga med det, så blir längdskidåkning väldigt roligt.

Igår åkte jag för första gången, 2.5km kupperat, det var ett mer eller mindre… jag vill inte prata om det. Men oj så kul vi hade, ändå! Så kul att vi bestämde oss för att ta oss an 8km-rundan idag, som skulle vara utan backar.

Gurra åker först, han har åkt vasaloppet, han kan det här. 5 sekunder senare ser vi inte något mer av honom. ”Tack för tipsen”, säger jag för mig själv lite ironiskt och bittert medans jag sätter på min skidorna klart och ställer mig i spåret.

Jag och johanna är ändå rätt lika i början, nu när det inte finns nå backar att ramla i, men tillslut är det såklart spexbloggaren som tar täten och drar ifrån den ur-göteborgare som mottävlaren är. Hon hade ändå musik i öronen, så jag kände inte att jag behövde vänta in henne, och jag skulle nog behöva det försprånget till senare tänkte jag, vid eventuella backar (trots allt) eller om jag blev trött mot slutet.

Jag kämpar på, efter väldigt lång tid ute i spåret kommer första backen nerför. Jag tittar mig om och ser inte till någon johanna bakom mig, sicken tur, ingen som ser om jag ramlar. Med självförtroendet på topp glider jag genom hela backen, utan några som helst problem. Puh, fort gick det!

Ännu senare har jag glidit igenom ytterligare en nerförsbacke utan problem, och säkert 3-4 uppförsbackar, eller mer långa sluttningar uppåt. Jag börjar känna hur trött jag blivit i kroppen. Är inte loppet över snart? Jag som har kämpat så bra, varit 100%ig i backarna och ligger såå långt före infödingen. Men nä, trots värken i benen, bristen på vatten och krampen i armarna/händerna får jag fortsätta kämpa. Det är inte lika mycket glid längre, det är mer motvilliga och väldigt korta, men sammanhängande, benspänsttryck tillsammans med handdragen i mer eller mindre graciös harmoni. Den där vallan jag köpte, den var trots allt den billigaste och enklaste varianten, hmm…

Så kommer den! Backen jag inte ville skulle komma. Den var längre, brantare och farligare än alla andra tidigare backar, och trött är jag. Det börjar bra, jag glider fint nerför. Så kommer jag in i ett område där ena lampan är släckt, vänster skida få plötsligt för sig att spåret går mer åt vänster, men där finns bara den vanliga promenad/spring banan, som dessutom är grusad. ”Neeej” tänker jag, det går ju inte att åka med ena skidan på grus, då stannar den, och jag är inte den bästa (än) på att åka på bara en skida. Så det där slutade med ett stort framåtstupa fall, varpå jag märker att en grupp med motionärer dyker upp. Inte en enda person hade jag mött tidigare, men just då kommer det förbi ett gäng på ca 10pers. De skrattade åt något, säkert någon som sa något kul skämt, men inget jag fick höra. De var artiga och frågade om jag behövde hjälp. En av de stannade även till och berättade för mig att det fanns andra spår man kunde åka på, där de hade lite bredare banor ”om man nu ska ramla i backarna och sådär” som han så fint uttryckte sig. Men jag sa att jag inte behövde någon hjälp och reste mig upp igen.

Jag kollar bakåt, ingen johanna. Jag kollar klockan, hmm, säkert en bit över halva sträckan avklarad nu, jag är trött.

Jag åker ut i grusen ett par gånger, ramlar ytterligare två gånger och är helt slut i hela kroppen. Det enda som får mig att fortsätta är att jag måste vinna. Det var ingen som påstod att det var en tävling tidigare, men nu leder ju jag (över de som åker i samma klass som jag). Glidvallan känns obefintlig, benen känns och så gör armarna! Det springer förbi en löpare som jag frågar hur långt jag har kvar. Hon säger tröstande men glatt  ”det är runt hörnet här, så har du bara 2-3km kvar sen”.

Usch! Sista biten är Riktigt jobbig, jag vill bara hem, helst före johanna… Så kommer jag till en parkering. Spåren slutar där. Var ska man nu då? Fanns inte en kotte i närheten att fråga heller. Jag får, snopet nog, vänta in johanna och åka sista biten tillsammans med henne så hon kan visa den konstiga och lite gömda vägen. Men, det var trots allt ingen tävling, vi skulle bara ut och motionera lite ihop!

Det var de jobbigaste 8km jag någonsin åkt på längdskidor! Men jag är glad att jag kom fram ändå och tog mig igenom hela loppet.

Dagens utflykt var dock lite avskräckande och jag lägger därmed skidorna på hyllan, för det här året.

Hoppas ni testar på längdskidåkning ni med, det är Riktigt roligt 😉

Skönheten och Odjuret -en recension

lördag, juni 12th, 2010

Det är ont om bra spex i Norrland så när Umespexarna slår upp portarna för sitt spektakel, Skönheten och Odjuret, är Spexbloggens utsände givetvis på plats.

Efter att ha sett ett par Umespex genom åren var förväntningarna självklart högt uppskruvade. Umespex kommer man ofta ihåg för de fina kulisserna, de fantastiska sånginsatserna och den fullständigt skamlösa dialogen. Årets spex var inget undantag.

Gabrielle med beundrare

Spexet inledes med diverse putslustiga reklamfilmer, och visst kände man igen sig, trots att det står LTU på undertecknads hatt. De flesta filmerna finns att hitta här -> FILM.

Tiddelidi och tiddelikvällsvard
Detta är er berättare, er ödmjuka Bard
Tillåt mig att presentera
Mig själv… Med Flera…

Den ständiga sanningssägaren, mannen med lutan, kunde äntligen kväda igång berättelsen på äkta lulespexavis, på RIM!

Gärda

Berättelsen ligger i gränslandet mellan klassisk saga och tvättäkta tvålopera, det vill säga kärleksbekymmer långt innan ”it’s complicated” hunnit bilda normen för kärleksbekymmer. Som skönheten ser vi den världsvane balkongcharmören och übersnyggingen Bengt. Hanns jakt på fruntimmer leder honom tillslut till världens sötnosigaste odjur Gärda. Trots ideliga käppar i hjulen och egna käpphästar får de tillslut varandra, jättegulligt.

Gulligt värre

Intrigen blir emellanåt snårig på äkta spexavis, och ibland kan man undra vart dom ”får” allt ifrån. Första akten är nog den längsta akt jag upplevt, 2:13, och klockan har tickat iväg närmare 4 timmar innan spexet är slut. Sjukt långt men inte segt, visst hade man kunnat korta av vissa scener eller skrotat dom helt men publiken skrattar ju… och studenter vill ju ha valuta för studiebidraget så…

Bengt med springare

Som alla tidigare Umespex är även detta en musikalisk höjdare, den ovanligt lilla orkestern må va klädda i badrock men de spelar verkligen good rock. Sången är överlag bra, bitvis fantastisk och så har vi kvintetten, my god! Man känner först rysningarna sprida sig längs sina håriga lemmar och sen börjar man känna ett våldsamt behov av att springa upp på scenen och fria till varenda en av tjejerna, wow.

Kvintetten

Hur som helst, har ni möjlighet att se ett Umespex, gör det! Mer underhållning får man inte för 100 bagis och dom fyra timmarna spex är väl värda sex timmar i bil.

Betyg:

Betyg

Text: Valle
Bild: David Sandén

Chalmerspexet Newton – en recension

onsdag, maj 12th, 2010

Även i år gladde Chalmersspexet Bob Luleå med sin närvaro. Spexbloggen var förstås på plats, och kan bjuda på en kanske inte rykande färsk men i alla fall väldigt genomarbetad recension.

Newton

Årets spex bar namnet Newton och handlade mycket riktigt om Isaac Newton, vetenskapsmännens vetenskapsman. Till skillnad från Picasso,förra årets chalmersspex (-Vi skriver ett spex om en cirkus! -Men vad har det med Picasso att göra? -En av karaktärerna får heta Picasso, det blir jättebra! -Spex utan vare sig rim eller ranson) verkar det som om manusgruppen i år läst på en del om Newton, hans livsverk, och hans omvärld.

Vi får följa såväl den laglöse Robert Hooke som den ständigt uttråkade drottning Anna. Det hela utvecklar sig till en våldsam kamp om vetenskapen, en kamp fylld av putslustigheter och ordvitsar med en riktig James Eville-kopia som måldomare.

Hoppla

Ensemblen var överlag bra. En av de stora fördelarna med att köra oförstärkt är att grabbarna på scen får använda all sin pondus för att nå ut till publiken. Man burkar få höra att man sjunger bättre om man tar i och det kan ligga nått i det, även detta år var sånginsatserna habila. Dryckesvisan var som vanligt en musikalisk höjdpunkt. Orkestern var i sin vana troget akustisk, spelskicklig, välarrangerad och utrustad med ett helt gäng stråkar vilket alltid får Spexbloggens redaktion att gå igång.

Dryckesvisa

Dekor och kostymer var enkla men funktionella på gammalt gott chalmeristiskt vis. Om man någon gång varit på turné med Lulespexet inser man fördelen med en dekor som inte tar så stor plats i nedpackat tillstånd.

Hooke me up

Chalmersspexet har hållit på sedan 1948, och är noga med att hålla sig till traditionerna. Man blir kanske inte överraskad av att se ett av deras spex, men de välljudande sångerna kombinerat med ordvitsar i överflöd brukar räcka rätt långt.

Betyg:

Lisebergskaninen kan inte hoppa, har tappa hoppet.

Text: Spexbloggen
Bild: Chalmersspexet BOB

Svartskägg -en recension

måndag, maj 10th, 2010

Efter att bevittnat inte mindre än tre föreställningar så är jag redo att delge er mitt professionella utlåtande, okej professionella kanske var att ta i, men ett utlåtande kommer i alla fall. Spänn fast säkerhetsbältet.

Skägget i brevlådan

Föreställning 1: Premiären! Föreställningen hade verkligen allt och festen efteråt var episk. Orkestern spela magnifikt (detta gäller även uckeorkestern), skådisarna var på tårna och publiken var i högform. Dekor och kostym satt som en pelarborr i fontanellen. Jag kunde inte se skymten av några premiärnerver och inga större fadäser på scen och det enda man kan klaga på är att man kunde hållit på föreställningen 5 minuter till så att hela stora premiärpubliken hunnit sätta sig.

Va?

Föreställning 2: Kulturens hus! Nytt publikrekord i Luleå?? Kanske, men publikantalet till trots så vart det en relativt tyst föreställning. Tyst men bra, kanske den bästa spexföreställning jag sett. Och visst var publiken roade, mycket roade. Tyvärr förekom lite teknikstrul i slutet på första akten vilket var olyckligt men det hanterades mästerligt av berörd ensemblist. Lulespexet har kommit för att stanna på Kulturens hus.

Spänning

Föreställning 3: Finalen! Utan tvekan den sämsta föreställningen av de tre. Finalen är av tradition en såkallad busföreställning och ska på så sätt vara. Men som så många gånger förr så gick det till överdrift, vilket ledde till att det blev ofokuserat och att föreställningen tappade otroligt mycket tempo. Några av busen uppskattades dock, till exempel den söta lilla fotografen som hoppade upp som gubben i lådan till orkesterns Halleluja! Dekorarméns energiska autografjakt var också mycket roande.

Gemenskapens motsats

Om man nu ska summera alla intrycken och tillämpar ”bäst-av-tre-metoden”, vinner ”överjävligt bra spex” över ”dom sjöng ju iaf. bra” på knockout. Svartskägg är absolut ett av de bästa spex jag sett, hoppas jag får chansen att se det även på nolle-P.

Kärlek

Höjdpunkter:

-Den numera gröna och förbannat tjatiga Collins
-Tomas favoritskämt, top ranking!
-Den enbenta månvandringen i den ack så dunkla belysningen
-Nästan lika stämmningsfull ”Nu vi roat er” som i Nyköpings gästabud
-Samt allt som inte ryms, jag älskar Lulespex och speciellt Svartskägg

Text: Valle
Bild: Rickard Sundström

Gemenskap

Snapsakademins jubileumskonsert

lördag, april 17th, 2010

Det var en förväntansfull publik som sökt sig till manskörens Snapsakademins jubileumskonsert. Kören firade femton år med sång och snaps samt typ femton år med Mats Folke. Kören äntrade tillslut scenen till publikens jubel och till tonerna av den nästan onödigt pampiga Rövarsången hemtad ur Ronja. Därefter avverkades sånger och trudelutter i rasande takt till publikens nästan barnsliga förtjusning. När halva första halvan av konserten gått tog den karismatiske konferenciern Joakim Holm upp lulespexfavoriten Nubbejoik som i folkmun också kallas ”Brandbil, Brandbil!” Jublet hade förstås ingen gräns. Nu hade grabbarna satt ribban!  Därefter följde smashhit efter smashhit. Snapsakademins egen prinsessa och tillika dirigent Elisabeth Rünell såg till att skapa en mäktig dynamik som bara kan åstadkommas med ett gäng potentiella fotbollshuliganer.

Snapsakademin

Det stora crescendot kom i extranumret Sveriges Flagga. Grabbarna fick till ett sånt tryck att det inte långt ifrån att några av kören mer tilltagna skägg fattade eld, trots att det pyrotekniska bombardemanget för tillfället var avtänt. Efter konserten visade grabbarna att dom inte bara är fantastiska sångare utan också ett gäng finfina killar, när de tog sig tid att prata med fansen och skriva autografer. Sammanfattningsvis, fick publiken uppleva en fantastisk afton i den mer finstämda musikens tecken.

Kvällens höjdpunkter:

-Gammelsnapsarna
-Pyrot goes insane
-Alla Brittor, eller heter det Britter?
-Sluttonen på Somebody to love, magiskt

Text: Spexbloggen
Bild: Spexbloggen

Bunkern is burning by Texeps

måndag, december 21st, 2009

Många har undrat varför Spexbloggen inte skrivit något om Texeps premiärspelning. Betyder tystnaden att spelningen inte blev någon succé? Självklart inte! Anledningen till förseningen är helt enkelt att spexbloggens utsända reporter behövt samla sig för att kunna få ner sina tankar i något så när begriplig form. Här kommer äntligen berättelsen om söndagen den 6 december…

TexepsTexeps

För att inte totalt chocka publiken inledde Texeps spelningen utan gitarrist, och när även Sweet Sweeper Delux äntrade scenen (som för övrigt var för liten för såna här rockdemoner) började många skägg att brinna. Notorious Li ägde scenen, och påminde föredömligt ofta publiken om att det var just Texeps som stod på scenen och inga andra.

TexepsNotorious Li

Lokalen vibrerade i sina grundvalar av groovet från Sonic Bassbox, och bakom resten av bandet satsade Chachatcha på att slå sönder de delar av trumsetet som inte redan var sönderslagna. Sibirian Ice Drill, som skulle kunna ge självaste Jon Lord en lektion i hur man får en Hammond att glöda, bjöd publiken på killer pose efter killer pose. När man minst anade det svepte Sweet Sweeper in ett solo som tog publiken till Nirvana.

TexepsSweet Sweeper Delux, Sonic Bass Box, Siberian Ice Drill, Chachatcha

För att publiken inte skulle självantända tvingades Texeps ta en paus när drygt halva låtlistan var genomspelad, och vid det laget kan jag lova att det rök ur öronen på undertecknad. Mingel följde där det bjöds på ”Trocadero”, om ni förstår vad jag menar. Men inget kan stoppa ett band med flow, och snart var de fem uppe på scenen igen and ready to rock.

TexepsTexeps

Efter Texeps sista låtar bjussade de publiken på två kicking extranummer samt Notorious världsberömda stoltrick, och publiken var i fullkomlig extas! Det är ingen överdrift att säga att det gick hett till i Bunkern den kvällen, och alla brann verkligen av inlevelse. Texeps har talangen och attityden, forsätter de bara att vandra åt samma håll kan de snart jämföra sig med andra odödliga artister som Jimi Hendrix, John Lennon, och Elvis Presley. Frågan alla ställer sig efteråt är ”när är nästa spelning?” Ingen vet säkert, men jag hoppas innerligt att att det inte dröjer allt för länge.

Text: Spexbloggen
Bild: Rickard Sundström

Måsen av Anton Tjechov – en recension

onsdag, oktober 14th, 2009

WASA i LULE

söndag, juni 7th, 2009

Bättre sent som alltid eller hur var det man nu brukar säga? Efter att ha finputsat texten i någon månad är vi nu redo att presentera en episk spexrecension värdig våra vänner i Wasaspexet.

Poca och Dödgrävaren

Den 10 maj besökte de finska spexarna Luleå för att ge den absolut sista föreställningen av Guldrushen eller Guldduschen eller En gång i Kanada eller Det våras för Dawsons Crack eller… nu får det väl ändå räcka? Efter att ha bevittnat några Wasaspex genom åren så satte sig spexbloggens utsända till rätta i salongen och det var inte utan viss förväntan föreställningen kunde dra igång, men först efter vissa tveksamheter från en viss dödgrävare. Publiken hann till och med börja undra om man inte kan dö stående.

Hetta och passion värre än Titanic

Spexet utspelade sig i den lilla hålan Dawsons Crack, där just dödgrävaren verkade vara den enda framgångsrika företagaren. Att vara borgmästare på ett sånt ställe måste vara dötrist, och att beställa en drink på Beanies bar verkade rent ut sagt dödfött. (Även om det tydligen gick bra att skjuta på betalningen, hur man nu skjuter på ett verb.) Utöver ovan nämnda karaktärer var spexet även förärat med en sheriff som påminde om en repig CD-skiva, en fantastiskt söt indian som smög runt på lätta tassar, samt the Dalton bros. som helst opererade i klunga eller buskage. Spexbloggen fascinerades gång efter annan av det övertygande skådespeleriet, både på bredden och snedden.

The Daltons vs. Borgmästaren

Precis som här i Luleå är ett Wasaspex fyllt av väldigt skruvade karaktärer som med jämna mellanrum brister ut i sång, dans, och ibland trans. Och precis som i Luleå har publiken möjlighet att visa sin uppskattning genom att ropa efter mer, något som hände till exempel efter en fantastisk shootout med grymma bullet time-effekter (credd till herr beatbox). Till skillnad från Luleåspexet kan humorn ibland bege sig på utflykter under bältet, in i byxan, och så vidare… och det är inget vi erkänner att vi uppskattar, fast ni Wasaspexare vet sanningen.

The Devil in miss Bean

För att summera: Guldrushen är med stor överlägsenhet The best Wasa spex ever, i alla fall det bästa vi har sett. Redan nu ser vi fram emot nästa års spex!

Höjdpunkter:

  • Pianot… och stackars Minna.
  • Dödgrävarens gangstarapp – så rätt!
  • Det svängiga bandet.
  • Den efterföljande festen.
  • Alla grymt trevliga människor… och kvinnor i skor. Barfota går också bra förresten!

Text: Spexbloggen
Bild: Rickard Sundström

Premiär av Karl XII

söndag, april 19th, 2009

Yo! all you gangstaaz out there!

Dagens datum är den 19 april, det innebär att Lulespexet haft sin grandiosa premiär! De sista partyprissarna har precis gett upp, och det börjar bli dags att berätta vad som egentligen hände. Givetvis fanns Spexbloggens utsända på plats under och efter föreställningen. Det här är vår historia.

Redan två timmar innan föreställningen kunde man känna av en viss nervositet i luften: om man gnuggade fingrarna så kunde man känna något kladdigt, ett typiskt kännetecken på en nära förestående premiär. När grupperna började bli redo samlade direktören sina styrkor på scenen och förmedlade Karl den tolftes visdomsord: ”var inte rädda”. Efter en sista soundcheck tömdes salongen, och publiken började anlända. Ute i foajén rådde ett ordnat kaos, jackor langades, biljetter paxades, och en och annan T-tröja hamnade i publikens händer.

Publiken äntrade salongen till tonerna av Stevie Wonders ”I Wish”, framförd av årets ovanligt stora spexorkester. Jocke informerade om hur ”omstarter” fungerar, även om Spexbloggen misstänker att många av besökarna kände till det sedan tidigare. Bam ba ba baaam! Ridån gick upp, och med buller och bång drog ensemblen igång med att dra en riktig rövare, framförd a cappella.

Akt 1

Publiken fick sedan veta hur det egentligen gick till när slottet Tre Kronor brann upp, och även på vilket sätt den svenske kungen inspirerades av krigslister från antiken. Vi snackar givetvis om den Narvanska Dalahästen aka. KENTAFFELN. Pang! Bom! Bang!! och det vart paus.

I pausen serverades punsch på punsch i sedvanlig spexistisk anda medan andra höll andan, då svettlukten var påtaglig. Ja, det var uppenbart att publiken var rejält uppe i varv efter första akten. Till och med de bittraste kadavren erkände att de skrattat en gång eller två gånger, om än väldigt motvilligt.

I andra akten fortsatte föreställningen med oförminskad styrka. Efter en inledning i exotiska Bender återvände handlingen till Stockholm. Det visade sig att hela budgeten för pyroteknik inte hade gått åt innan aktpausen och till ljudet av mullrande kanoner kunde finalsången dra igång.

Akt 2

Slutligen kunde uppsättningen med stor värdighet ta emot publikens stående ovationer och jubelkaskader. Karl XII förtjänar verkligen epitetet ”ett episkt spex”, och kan sammanfattas som en skrattfest av sällan skådat slag. Värdens bästa spex helt enkelt!

Text: Spexbloggen
Bild: Richard Alm

Sveriges musikakademikers sångkåntest

tisdag, mars 31st, 2009

Som en sista hyllning till Tomas, Valle, Jenny och Kekke postar jag deras absolut sista inlägg och ber er läsa det tyst för att hedra dem i deras olycka.
//Admin

Som ganska många känner till bjöds det på rejält smaskig underhållning i form av melodifestival nu i helgen som var. Det var våra bröder och systrar vid musikhögskolan i Piteå som stod som värdar för detta spektakel. Eventet ägde rum i Norrmalmias gymnastiksal, där man rullat ut heltäckningsmattor och byggt upp en scen som var nästan lika stor som spexets. Ytterligare ett tecken på evenemangets klass var att man i sann goodwill-anda delade ut ballonger till alla barn, vi spexare fick också varsin ballong. Till publikens stora förtjusning luktade det inte flisfabrik denna dag så förutsättningarna för de tävlande artisterna kunde inte varit gynnsammare.

Med buller och bång gjorde kvällen konferencierer Erik Carls och Joakim Österberg en sagolik entré, och med sång och dans lät de startskottet ljuda.

Artister och låtar betades av på löpande band och mitt i detta hysteriska virrvarr stod det en spexare med full kontroll. Det handlar naturligtvis om mästerdirigenten och gammelspexaren Pär Hellström (En Vikingasaga, Eldorado, Nyköpings gästabud samt inhopp i Shogun). Det var en sann fröjd för ögat att se honom i aktion, och vi kunde nog alla känna stoltheten inom våra bröst.

När samtliga tio bidrag framförts var det dags för första röstningen, och som sig bör på ett tekniktungt universitet som LTU sköttes röstningen med publikens mobiltelefoner, så alla kunde vara med och påverka. Efter röstningen redovisades de fem bidragen som gått vidare till finalen. De framröstade artisterna fick möjligheten att på nytt framföra sina bidrag, för ytterligare en chans att imponera på finaljuryn. Jurygrupperna bestod av representanter från radion, näringslivet, lärarkåren, studenterna och självklart Lulespexet.

När andra rundan var slut slog nostalgimätaren i toppen, då det givits plats på scen för fjolårssegrarna Yngve Front och Pryde Pjotr and his Kinky Kozacks med deras smashhittar Vem går runt i rosa kalsonger och Sex i Murmansk.

Så äntligen blev det dags för slutomröstningen, och jurygrupperna intog scenen för att förtälja hur det fördelat sina poäng. Man kunde tidigt se att bidrag nummer 7, Vi ska bilda pojkband hörde till favoriterna, men i övrigt var det oerhört rafflande. Två bidrag skulle tas ut som representanter till den jättestora finalen som äger rum i Malmö senare i vår. Efter att alla jurygrupper lämnat sina röster, och efter att Lulespexet under kuppmässiga former och till allas förtjusning passat på att göra reklam för Karl XII, kunde poängen summeras.

SMASKvinnare och Piteås bidrag till riksSMASKfinalen blev…

*trumvirvel*

*OSYNK med låten Vi ska bilda pojkband och Gustav & Märta med låten Våra rynkor ska alltid matcha varann.

Kvällen höjdpunkter:

Kung liljekonvalj (snapsakademikerna i publiken började plötsligt dregla)
Robin Hood och Lille John går igenom skogen…
Balt, Humle, Est och Vatten (namnet alltså)
och…

…vår favorit Åsa Lindvall

Text: Spexbloggen
Bild: David Eriksson