Archive for the ‘Tips från coachen’ Category

1 dec – Spexbloggens Rimstuga

måndag, december 1st, 2014

På allmän begäran så startar vi årets julkalender med första delen i en följetong:

Spexbloggens Rimstuga
finurligheter för allas klappar

Först ut är en önskan från Fia, 10 år, som ska ge sin bror en guldfisk.
Spexbloggens förslag:

Gyllene fisk i en skål så rund
Det sägs att de bara kan minnas en stund
Rimmet skulle få dig att nappa på betet
Om jag nu bara kommit ihåg vad det var i paketet

Nästa bidrag är till Gustav, 45 år, som vill ge sin mor en ny sportbil.

Stora hjul och för många cylindrar
Motordån och ögon som tindrar
Sjukhusräkningen blir barnbarnens puck
För jag har gett farmor en Monstertruck

Bettan, 23 år, har slagit på stort med en kortlek till sin vän Linn:

Skitgubbe, hjärter, gin och poker
Med denna lek blir din hand medioker
Att satsa på fyrtal kan skapa viss stress
För min katt har råkat äta upp spader ess.

Slutligen har vi en okänd avsändare som verkar ha varit på loppis och kommit hem med gamla klassiska Absolute Music 24 på CD-skiva:

Skivor har blivit något för en gamling
Och det här är början till din retrosamling
Men vet du inte hur man spelar, kolla Wikipedia
Och ta del av detta utdöda media

 

Det var allt för denna gången, men vi återkommer senare med fler rimtips.
Imorgon utforskar Spexbloggen vilken must som ger mest julkänsla!

Hur lång är en mara, om man åker skidor?

fredag, december 31st, 2010

…och hur mycket längre är vasaloppet?

Som Spexbloggens utrikeskorrespondens har jag tagit tillfället i akt att testa det här med skidåkning, i södra sverige eller närmare bestämt skatås, Göteborg. Det är givetsvis längdskidor som gäller och vad man kallar för klassisk stil jag försökt mig på. För den som inte är så insatt betyder det bara att jag i princip går fram, fast med glid emellan och med stavar i handen. Till sin motsats att skate:a fram, som är mer likt skridskoåkning.

Sådär, nu när alla är insatta vill jag berätta om denna falska sport. Den heter längdskidåkning och ska i motsats till utförsåkning utföras på plan mark, längs marken. Det ingen hade berättat för mig var att plan mark tydligen kan ha backar i sig också, såväl uppför som nerför! Var beredda på detta om ni ska ge er ut!

Personligen gillar jag inte att åka skidor utför, för jag har så dålig koll på skidorna och har därför valt att åka snowboard istället, som en liten parentes. När det gäller längdskidor, i en nerförsbacke, är det Ännu svårare att hålla koll på skidorna! Det ska ni också vara beredda på innan ni ger er ut. Man får helt enkelt räkna med att ramla i varje backe, och lära sig det roliga med det, så blir längdskidåkning väldigt roligt.

Igår åkte jag för första gången, 2.5km kupperat, det var ett mer eller mindre… jag vill inte prata om det. Men oj så kul vi hade, ändå! Så kul att vi bestämde oss för att ta oss an 8km-rundan idag, som skulle vara utan backar.

Gurra åker först, han har åkt vasaloppet, han kan det här. 5 sekunder senare ser vi inte något mer av honom. ”Tack för tipsen”, säger jag för mig själv lite ironiskt och bittert medans jag sätter på min skidorna klart och ställer mig i spåret.

Jag och johanna är ändå rätt lika i början, nu när det inte finns nå backar att ramla i, men tillslut är det såklart spexbloggaren som tar täten och drar ifrån den ur-göteborgare som mottävlaren är. Hon hade ändå musik i öronen, så jag kände inte att jag behövde vänta in henne, och jag skulle nog behöva det försprånget till senare tänkte jag, vid eventuella backar (trots allt) eller om jag blev trött mot slutet.

Jag kämpar på, efter väldigt lång tid ute i spåret kommer första backen nerför. Jag tittar mig om och ser inte till någon johanna bakom mig, sicken tur, ingen som ser om jag ramlar. Med självförtroendet på topp glider jag genom hela backen, utan några som helst problem. Puh, fort gick det!

Ännu senare har jag glidit igenom ytterligare en nerförsbacke utan problem, och säkert 3-4 uppförsbackar, eller mer långa sluttningar uppåt. Jag börjar känna hur trött jag blivit i kroppen. Är inte loppet över snart? Jag som har kämpat så bra, varit 100%ig i backarna och ligger såå långt före infödingen. Men nä, trots värken i benen, bristen på vatten och krampen i armarna/händerna får jag fortsätta kämpa. Det är inte lika mycket glid längre, det är mer motvilliga och väldigt korta, men sammanhängande, benspänsttryck tillsammans med handdragen i mer eller mindre graciös harmoni. Den där vallan jag köpte, den var trots allt den billigaste och enklaste varianten, hmm…

Så kommer den! Backen jag inte ville skulle komma. Den var längre, brantare och farligare än alla andra tidigare backar, och trött är jag. Det börjar bra, jag glider fint nerför. Så kommer jag in i ett område där ena lampan är släckt, vänster skida få plötsligt för sig att spåret går mer åt vänster, men där finns bara den vanliga promenad/spring banan, som dessutom är grusad. ”Neeej” tänker jag, det går ju inte att åka med ena skidan på grus, då stannar den, och jag är inte den bästa (än) på att åka på bara en skida. Så det där slutade med ett stort framåtstupa fall, varpå jag märker att en grupp med motionärer dyker upp. Inte en enda person hade jag mött tidigare, men just då kommer det förbi ett gäng på ca 10pers. De skrattade åt något, säkert någon som sa något kul skämt, men inget jag fick höra. De var artiga och frågade om jag behövde hjälp. En av de stannade även till och berättade för mig att det fanns andra spår man kunde åka på, där de hade lite bredare banor ”om man nu ska ramla i backarna och sådär” som han så fint uttryckte sig. Men jag sa att jag inte behövde någon hjälp och reste mig upp igen.

Jag kollar bakåt, ingen johanna. Jag kollar klockan, hmm, säkert en bit över halva sträckan avklarad nu, jag är trött.

Jag åker ut i grusen ett par gånger, ramlar ytterligare två gånger och är helt slut i hela kroppen. Det enda som får mig att fortsätta är att jag måste vinna. Det var ingen som påstod att det var en tävling tidigare, men nu leder ju jag (över de som åker i samma klass som jag). Glidvallan känns obefintlig, benen känns och så gör armarna! Det springer förbi en löpare som jag frågar hur långt jag har kvar. Hon säger tröstande men glatt  ”det är runt hörnet här, så har du bara 2-3km kvar sen”.

Usch! Sista biten är Riktigt jobbig, jag vill bara hem, helst före johanna… Så kommer jag till en parkering. Spåren slutar där. Var ska man nu då? Fanns inte en kotte i närheten att fråga heller. Jag får, snopet nog, vänta in johanna och åka sista biten tillsammans med henne så hon kan visa den konstiga och lite gömda vägen. Men, det var trots allt ingen tävling, vi skulle bara ut och motionera lite ihop!

Det var de jobbigaste 8km jag någonsin åkt på längdskidor! Men jag är glad att jag kom fram ändå och tog mig igenom hela loppet.

Dagens utflykt var dock lite avskräckande och jag lägger därmed skidorna på hyllan, för det här året.

Hoppas ni testar på längdskidåkning ni med, det är Riktigt roligt 😉

Ögonblick från en fest

måndag, september 13th, 2010

Spexet Svartskägg har nått vägs ände, och det avslutades i stil med den traditionsenliga sista-sista festen som började runt midnatt och avslutades först på morgonen med den minst lika traditionsenliga frukosten på Scandic. Personligen hade jag det väldigt kul på festen, då jag var omringad av mycket trevligt bordssällskap.

Någon gång under kvällen tappade jag dock uppsikten över min kamera, men det visade sig när jag fick tillbaka den (tack, Emily!) att snälla spexare hade tagit en massa bilder åt mig. Jag kan därför presentera exklusiva mingelbilder från festen för spexbloggens läsare. Varsågoda!

Efterrätt!Jag antar att den okände fotografen i den här bilden velat presentera efterrätten, på ett bord i bakgrunden, i sitt sammanhang. Att bilden tycks luta något är nog bara ett konstnärligt ställningstagande.

Hår!Hår… är ju alltid trevligt.

Kiltar!En Svartskägg-kilt, en Jeanne d’Arc-kilt, och en liten liten bit av en Karl XII-kilt. Och så två händer, som pekar ut den röda kilten som befinner sig strax utanför bilden.

Ballonger!Dekorationerna på festen följde såklart pirattemat. Jag har även en till bild på dessa ballonger, med enda skillnaden att en vinflaska finns med på den bilden. Med tanke på att kompositionen med vinflaska/ballonger blev som den blev väljer jag dock att inte visa den.

Förhoppningsvis kan dessa bilder få er stackare som missade festen att känna det som att ni nästan var där. Om ni vill få en ännu bättre simulerad festupplevelse rekommenderar jag att ni stannar uppe en hel natt, tar på en kilt, går till Scandic och äter hotellfrukost samtidigt som ni ignorerar de konstiga blickar ni får av de övriga frukostgästerna.

Att göra slut

lördag, juli 17th, 2010

Är du i ett förhållande som det börjar bli dags att avsluta? Vet du inte hur du ska säga det till din partner? Känns ”det är inte du, det är jag” som en sliten klyscha? Var inte orolig, Spexbloggen kan presentera en helt ny, fräsch, klyscha som säger allt som behöver sägas. Varsågod!

Förr var vi ett radarpar
precis som, du vet, The Edge och Bono
men nu har vår relation blivit ohållbar:
om jag är Paul McCartney är du Yoko Ono

U? 2.Den gamla goda tiden

Skötselråd för medelstor manusgrupp

tisdag, juni 22nd, 2010

För att en manusgrupp ska producera ett bra resultat är det viktigt att man sköter den på rätt sätt.

Manus.Foto: Richard Alm, PR 2010

Den typiska manusgruppen trivs bäst i normal rumstemperatur. Den kan tåla kallare miljöer ett litet tag, men exponeras gruppen för minusgrader under en längre tid riskerar den att drabbas av rimfrost.

Att vara som Carlsson

onsdag, juni 9th, 2010

Eller: Att vara cool 2

Sedan tidigare inlägg om att vara vad man over there kallar för att vara cool så har två av Spexbloggens reportrar gått undercover över en lunch och gått i s.k. CoolSchool för att lära sig den rätt ”cool-posen”.
Här följer därmed tre enkla steg för att öka din egen coolfaktor till över 100-sträcket:

1. Sitt som att du besöker Hemlighuset.

2. Peka på knäna.

3. Kisa med ögonen* och uttala den välkända gangsta-vokalen (♦), [:Yo].

Carlsson demonstrerar:

Just Do It!

*Vid bärande av solglasögon kan det tredje stegets första del tyckas onödig, men den är ytterst vital för den lyckade posen och bör därför genomföras.

Är du skåning får du 20kr tillbaka…

måndag, maj 31st, 2010

3 saker, det är alltid 3 saker, gjorde att denna händelse ägde rum.

  1. Ida ville ha pizza
  2. Jag ville testa något nytt
  3. Den nylagade bilen(dock inte nya, för den är från 74) måste testköras så den klarar hemresan till Skåne om ett par veckor.

Vi bestämde oss för att köra ut till Rutvik, jag visste att de hade en pizzeria där ute eftersom jag hälsade på en schysst gammal GB gubbe, mitt i natten, utanför denna pizzeria för 4 år sedan. Det är också en spännande historia men den får ni höra en annan gång.

Vi står och funderar ett bra tag, det finns många goda pizzor på menyn. Efter en stund står det mellan Romeo (med fläskfilé på) och Julia (med oxfilé på), båda med bearnaisesås. Det är ett otroligt tufft beslut och just i tillfället när jag hade bestämt mig för att blunda, välja och säga något rakt ut för att se vad det var jag sa, så såg jag den. Det var som om en blommande näckros spelades i hög hastighet  framför ögonen på mig, det var underbart, vackert, legendary!

Det var black and white, med både fläskfilé och oxfile, men inte nog med det! Den hade även Bacon! Hoppas ni läsare förstår min uppenbarelse och att valet nu var självklart. Våra pizzor med ganska mycket pålägg/fyllning kostade bara 70kr var så vi tyckte det var helt okej att betala en 10a var för en läsk.

Min pizza var en ”amerikansk pizza” på 9” och skulle därför ha lite tjockare botten medans Ida tog en helt vanlig Julia. Själv tycker jag dock att min amerikanska pizza hade en botten som är relativt normal bland svenska pizzor, i sverige, medans Idas pizza hade en botten som bara var ännu tunnare.

När jag tryckt i mig strax över hälften av min och Ida strax under hälften av sin pizza stannar det upp, vi orkar inte mer och med så mycket mat kvar bara måste man fråga efter en ta-med-hem-kartong. Det är då det händer! Jag tror bestämt att det har med R:et i kartong o göra, för när jag fått kartongen i handen så frågar hon i kassan om vi är studenter. Hon tyckte inte jag riktigt lät som här ifrån, varpå hon ber så hemskt mycket om förlåtelse samtidigt som hon plockar ut en 20a från kassan och ger tillbaka till oss. Hon ber om ursäkt ett par gånger till och berättar även att kaffe o kaka ingår. Å herregud säger jag bara, allt det här bara för att man frågar efter en doggy-bag, ibland är livet underbart!

Därför, kära vänner, vill jag varmt rekommendera Pizzeria Rutvik i Rutvik. Och så länge ni inte är skåningar, glöm inte nämna att ni är studenter 😉