Archive for the ‘Om oss’ Category

Ett besked

onsdag, september 5th, 2012

Vi på spexbloggen har fått frågan: kommer ni att livetwittra från den allra sista föreställningen av Taj Mahal, och den efterföljande festen? Dum fråga. SJÄLVKLART kommer vi att livetwittra! Följ oss på #sistatajmahalever!

GlädjeGlädjescener i New York efter spexbloggens besked.

Alla tänker olika.

söndag, augusti 26th, 2012

Det går inte att undgå affischerna som berättar att ett känt tv-program nu är tillbaka.

Robinson. Anna.

En del som ser den här affischen tänker kanske något i stil med ”äntligen är Robinson tillbaka, som jag har längtat!” Andra kanske tänker ”en säsong till? Hallå, 1997 ringde just och ville ha tillbaka sina tv-program!” Och det är helt okej, man får tycka vad man vill. När jag själv ser den här affischen blir däremot min första tanke ”GAAAH, SÄRSKRIVNING!”

Spex-SM

torsdag, november 10th, 2011

2002 arrangerade Örebrospexarna världshistoriens första Spex-SM. Det var länge osäkert om Lulespexet ens skulle ha råd att vara med, men i absolut sista minuten lyckades vi få siffrorna att gå ihop. Efter exakt ett genomdrag av den nedkortade versionen av ”En vikingasaga” packade vi några timmar senare in oss i en buss och tog E4:an söderut mot Örebro. Och det gick rätt så bra: vi vann pris för bästa koreografi, bästa skådespel, och framför allt bästa spex. Vissa gamla spexare kan fortfarande minnas banketten med prisutdelningen, ett bord som inte riktigt höll när en glädjerusig uppsättning dansade på det, samt en vandring tillbaka till hotellet en tidig vårmorgon med bucklan i ett tryggt grepp.

Winner!2002, året när vi grävde guld i Örebro. Tack till Johannes Krunegård för fantastiskt foto.

Fem år senare var det dags för nästa Spex-SM, och med gott självförtroende återvände Lulespexet till Örebro med spexet ”Jakten på Dr Livingstone”. Av någon anledning gick det inte riktigt lika bra den här gången, antalet priser vi plockade hem stannade på ungefär noll. Istället vann Linköpingsspexarna med ”Hannibal”, och det var bara att konstatera att vi skulle haft med fler elefanter i vårt spex.

LivingstoneMen det viktigaste är ju inte att vinna… väl?

Men skam den som ger sig! 2012 är det åter dags för Spex-SM, och årets uppsättning är i full färd med att skapa ett spex som genom formtoppning och höghöjdsträning förhoppningsvis ska ha maximala möjligheter att prestera i Örebro. Bucklan ska hem till Luleå!

…och OM något av de sju andra deltagande spexen skulle råka vinna så är det ju inte särskilt länge kvar till 2017.

Tweet tweet

måndag, oktober 10th, 2011

Vi på Spexbloggen är ju alltid on the cutting edge vad gäller webben och sociala medier och sånt, och nu tror vi att vi har gjort ett riktigt fynd: Twitter! Det är ett slags sätt att blogga… fast man kan bara skriva korta meddelanden… och man får bara använda text… äh, det är lite svårt att förklara, men det är tveklöst framtiden! Och en dag, när det här ”Twitter” slår igenom, kan vi skryta med att vi var först.

(För att följa oss på Twitter behöver du bara gå till bloggen och fästa blicken på högerspalten. Det ryktas om att man även skulle kunna använda s.k. mobila telefoner för sitt twittrande, men vi förstår inte hur det skulle gå till?!)

TwitterTweet? Tweet!

Plötsligt händer det

torsdag, augusti 11th, 2011

Ibland råkar jag ut för helt sjuka grejer.

Ta till exempel imorse, när jag letade igenom garderoben efter dagens outfit. (Hugo Boss eller Filippa K? Ständigt dessa beslut.) Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte längre befann mig i garderoben, utan jag stod i en skogsglänta! Hur gick det till?!

Ut ur garderobenOch inte nog med det, det stod dessutom en lyktstolpe mitt ute i skogen!

Statusuppdatering

söndag, oktober 31st, 2010

Som trogna läsare kanske har upptäckt har Spexbloggen den senaste tiden inte riktigt nått upp till sitt mål att komma med minst ett nytt inlägg per dag. (Spexbloggens inofficiella motto är ju just fun bene, saepe optime, eller översatt till svenska roligt är bra men ofta är bäst.)

Men vad har då era sex bloggskribenter sysslat med? Har vi bara legat på sofflocket och latat oss? Absolut inte! Här kommer en beskrivning av våra senaste aktiviteter. Det är inte menat som en ursäkt, men som en förklaring till den senaste tidens bloggtorka.

Jenny deltar sedan två månader tillbaka i en farofylld expedition med målet att hitta landvägen till Peru. Sågs senast till i trakterna av Skara.

Valle skriver sina memoarer, och är i det närmaste klar med den första volymen ”0-3 år: En början.” Jobbar just nu med att få ner manusets längd till max 1200 sidor.

Carlsson befinner sig i Bryssel, där han lobbar för att Europaparlamentet ska ta klar ställning för att Pluto är en planet och inget annat. -Om inte vi spexbloggare slåss för Plutos rättigheter, vem ska då göra det? låter Carlsson hälsa på en knastrig telefonlinje.

BrysselCarlssons övernattningslägenhet i Bryssel.

Maja drömmer om en värld utan krig, och försöker därför medla fred mellan Nord- och Sydkorea, Nord- och Syddakota, och Norr- och Västerbotten. Metoden är att få alla att tillsammans sjunga We shall overcome.

Kekke fick blodad tand när vi introducerade fyrmannaschacket i september, och jobbar för närvarande med nästa logiska steg i schackets utveckling: ett tredimensionellt curlingschack för åtta spelare – kräver 128 pjäser, åtta ihopmonterade schackbräden, och två mindre ishallar.

Och slutligen Tomas, undertecknad alltså. Jag har inga särskilda projekt för mig, så jag förstår inte var tiden tar vägen. Jag borde kunna skriva hur många inlägg som helst om jag bara fokuserar lite och OMG OMG OMG HAR NI SETT DET HÄR VIDEOKLIPPET?

Okej, var var jag nu igen?

Punsch, spexbloggens punschpanel tycker till

torsdag, oktober 14th, 2010

Lulespexets årliga Punschprovning gick av stapeln i fredags, Spexbloggen har låtit Spexbloggens alldeles egna punschpanel dela med sig av sina tankar kring punsch och punschprovning.

Till att börja med, hur många Punschprovningar har ni varit på?
Maja: -2st!
Kekke: -Jag var på min första under dramaövningarna inför Jeanne d’Arc, så detta året blir den fjärde. Två år som arrangör.
Tomas: -Har tappat räkningen. Det jag däremot kommer ihåg är att jag satt i styrelsen som anordnade den första punschprovningen evah i Lulespexets historia. Vi bjöd på en massa snittar, och Måns Montell höll ett imponerande föredrag om punschens historia. Succén var omedelbar.

Vad är roligast, punschen eller provningen?
Maja: -Dessa lever i symbios med varandra, ty utan punsch vore det en provning av annat slag och DET är inte så roligt! med provningen kommer det roliga och trevliga sällskapet och med punschen kommer det de roliga smakerna och det roliga egenskaperna med alkohol.
Kekke: -Det är ett helhetsintryck. Stämningen, personerna, provandet, drickandet av det flytande guldet, spänningen i vem som ska vinna…
Tomas: -Provning utan punsch skulle innebära att jag åt ärtsoppa, umgicks med en massa trevliga människor, och sjöng sånger. Punsch utan provning skulle innebära att jag satt ensam i ett mörkt rum och söp. Alltså är provningen roligare än punschen.

Vilken är er generella inställning till punsch som rusdryck?
Maja: -Lömsk liten rackare! den är en liten shot men eftersom den har så inbjudande guldig färg och är så söt, så söt glömmer man lätt bort det faktum att det finns en rätt hög proocenthalt alkohol gömd i den.. få vill erkänna det, men man blir absolut knas-kalas på för mycket punsch! (som sig böööör!)
Kekke: -Att bli berusad på punsch är att likställa med att snorta strösocker… what’s not to like?
Tomas: -Rusdryck och rusdryck, punschen ska avnjutas i lagom mängd enligt mig. Annars skulle den resulterande sockerchocken inte vara nådig.

Vad är ert hemliga knep för att konstruera den perfekta punschmuggen?
Maja: – Ha övat länge hemma på att kasta tärning eller dra föremål ur en påse så att man lätt får de BÄSTA FÄRGERNA! sen ska man inte göra som jag och satsa på en större mugg än sist och ändå lyckas tillverka en mindre!!
Kekke: -En subtil jämvikt mellan estetik och volym, samt en stabil och icke-läckande botten.
Tomas: -Inse sina konstnärliga begränsningar, och satsa på att skapa något enkelt och funktionellt som håller tätt.

Å så till den viktigase frågan, vilken är er favoritpunsch?
Maja: -Flaggpunschen ligger mig varmt och hjärtat! (men Cili-punschen gör det INTE!)
Kekke: -Caloric. Den är inte lika söt som Trosa-punschen, och har en mer distinkt smak än Flaggpunschen.
Tomas: -Carlshamns flaggpunsch. Ja, jag är så tråkig.

Slutligen ska panelen få chansen att kommentera några iakttagelser som jag gjorde under den senaste punschprovningen i fredags.

Vid den senaste punschprovningen såg jag att du Maja drack punschen med fingret ut, varför?
-Punsch är de fina människornas dryck så jag kan inte annat än att hedra denna
guldiga dryck med en proper handfattning!

Jag iakttog även att du Kekke snegla vid upprepade tillfällen på bordsgrannens punschprotokoll, är det verkligen rätt att göra på det viset?
-Det handlar om att vinna, inte att kämpa väl.

Tomas, jag notera att du inte tömde alla punschmuggarna, varför inte?
-Med risk att låta som Collin… Punschen ska avnjutas i lagom mängd, annars skulle den resulterande sockerchocken inte vara nådig.

Vi tackar punschpanelen för att de så osjälvisk delar med sig av sin enorma erfarenhet av punsch och börjar blicka mot det kommande spexåret, ett år som är förhoppningsvis fyllt med massor av sliskig punsch. Jag vill avsluta med en liten reklambild som användes till punschprovningen 2007, låt punschbuteljens guldgula sken leda er genom oktobermörkret.

//Valle


Punsch

Fyrmannaschack!

tisdag, september 21st, 2010

Hjulet. Tryckpressen. Glödlampan. Internet. De där små plastbitarna längst ut på skosnörena som ser till att de inte fransar upp sig. Mänsklighetens utveckling kan definieras genom dess uppfinningar, och idag var det dags att skriva in en ny uppfinning i historieböckerna: FYRMANNASCHACK!

Här skrivs historia.4 spelare. 72 pjäser. 196 rutor.

Uppfinningen var ett resultat av att fyra av Porsöns mest lovande schackspelare insåg att det skulle vara kul att kunna möta varandra. Samtidigt, alltså. Och med hjälp av några ihoptejpade A4-ark, tre uppsättningar schackpjäser, och en rejäl dos ”vad skulle kunna gå fel?”-attityd var det alltså idag äntligen dags för de första partierna. Försöket blev mycket lyckat, och vi kan med säkerhet säga att schack aldrig kommer att bli sig likt igen.

Några av uppfinnarna.Kekke funderar över strategin, medan Axel insett att det är viktigare att se cool ut.

Är livet ett helvete?

måndag, juli 26th, 2010

Vad gör man en lördagkväll?

lördag, juli 24th, 2010

Att vara cool

tisdag, maj 25th, 2010

Eller: Att vara som Carlsson

Jag är inte cool. Det finns inte en enda vuxen människa som kallat mig cool, någonsin. Jag måste alltså jobba på den fronten, och jag tror jag har förstått vad det hela handlar om. Mode! Allt handlar om mode när man ska vara cool! Man får inte bära fel kläder fel år-tionde och man får absolut inte bära de på fel sätt.

Exempel på fel sätt att bära kläder.

Inte ens när jag var i usa som Au Pair (aa, det e väl coolt?) så ville barnen i familjen kalla mig cool. Jag var glad att jag kommit till USA för då kan man sätta ihop mina initialer baklänges och skapa ett sånt där coolt smeknamn jag alltid velat ha CJ (läs SeeJay). Jag trodde man fick bli kallad det om man bara kunde kasta om sina bokstäver till en sådan kombination. Men barnen sa uppriktigt och rakt ”No! Johan, you’re not cool enough to be called that”.

Något senare blev det vinter och jag köpte en snowboard och ett vinterställ på rea, det var Ruskigt coolt (för det var en storlek för stort, så det hängde sådär coolt som det ska göra). Jag var tvungen att agera fotomodell för att visa omvärlden att jag visst kan vara cool!

Exempel på Johan i cool outfit

Men så kom kommentarerna, ”Johan, det är Inte coolt att posera i ett vinterställ inomhus”. Så försvann den lilla glöden i askan.

Jag kan förstå att man försöker tysta ner folk som försöker vara coola, men verkligen inte är det. Absolut, det är bara irriterande och jobbigt. De människorna kan vara något av det drygaste på vår jord och det är inte en sådan jag försöker vara. Jag gör bara små små försök ibland, med stora mellanrum, men mestadels är jag bara vanliga snälla och o-coola jag. Som den här dagen då jag var på en student och jag fick sitta bredvid en tidigare okänd människa vid matbordet. Efter att ha känt personen i nästan en hel timme påstår hon att jag är lik Johan Glans. ”Jaha, jaså, va kul” säger jag, ”Varför tycker du det, är vi verkligen så lika bara på utseendet?”. Varpå hon svarar ”Jo, dels utseendet och dels dialekten, men så är du sådär… sådär…” (här tittar jag väldigt nyfiket på henne, jag har slutat äta och tiden står nästan stilla för mig innan hon säger…) ”…sådär genuint löjlig”. Jag skrattar lite snällt tillsammans med henne åt det som kanske var en komplimang och börjar inse varför jag inte är den som kan bära keps, ha byxorna nere vid knäna, säga svengelska ord och peka finger med armarna vitt ute i luften utan att verka löjlig. Gangsta-style är nog bara inte min grej

Men om solen kommer fram igen innan sommarlovet och ni ser mig med de här nya solbrillorna. Tänk på att jag bär de för solens skull!

Carlsson i solbrillor

Nä, min nästa grej är att istället vara manlig, häng kvar kära läsare, snart får ni bevis.

Hur svårt ska det va!?

måndag, april 26th, 2010

En mycket ofta använd fras, nästan lika frasig som mormors våfflor, främst använd av årets kära manusfhürer.

När man inte har den blekaste aning om vad man ska göra eller, för den delen, hur man ska göra det, så passar den frasen utmärkt in i sammanhanget för att bibehålla sin trovärdighet och pondus. Så säg inte nej, säg -hur svårt ska det va!?

Faktum är att jag har själv levt efter principen så länge jag minns. Redan som liten försökte jag övertala folk om att jag skulle bli fotbollsproffs. Antingen i Brasiliens landslag eller i Maglasäte (div 7, södra skåne), men absolut inte i Sveriges landslag för de var ändå inte så bra. Nu kom jag visserligen inte längre än till B-laget och fick betala för att spela i maglasäte, men det är mest för att jag valde nya vägar och flyttade ifrån Höör, jag hann aldrig jobba mig upp hela vägen.

Jag flyttade till usa ett år och började sedan plugga här uppe i Luleå. Började genast engagera mig, ville testa på allting jag inte testat på tidigare. Typ sjunga i en kör, fast sjunga hade jag redan gjort en gång i lågstadiet, jag fick en vers solo i kyrkan på avslutningen i ettan. Alla fåglar kommit re’n, stod jag och sjöng på, undra varför jag kommer ihåg det!? Det måste ha varit en underbar dag. Jag tror säkert att jag tänkte på mormors frasiga våfflor den dagen.

Nåväl, mycket engagemang och sista året på studierna fick jag möjligheten att skriva manus till agustus 2010, vilken grej!

Men! Det finns alltid ett men! (eller flera)

Även om frasen kan verka lösningen till allt jobbigt och nästan magiskt användbar, så bör man respektera dess kraftfulla innebörd. En retorisk fråga till sig själv med mening att alla andra ska höra när man säger den. Det är i grunden helt lysande, oslagbart och framför allt fungerande. Men den kan inte allt, den har inga lokomotiv eller atlantångare och den löser inte världens alla problem. Den har alltså gränser, tyvär.

Så idag lever jag inte bara efter frasens andemening utan även för att testa dess gränser. För var går gränserna egentligen? Och går de inte i så fall att tänja på? För hur svårt ska Det va?

Som bara båtar kan

tisdag, april 6th, 2010

I årets spexhandbok har alla uppsättningsmedlemmar, inklusive undertecknad, fått svara på ett gäng spexiga frågor. Men pga utrymmesbrist (antar jag) kom inte alla svar med, vilket betyder att jag sitter på exklusivt tidigare opublicerat material. Jag är stolt över att kunna presentera PR-gruppens intervju med Tomas – den ocensurerade versionen!

Om du fick ta med dig en enda sak till en öde ö, vilken sak skulle det definitivt inte vara?

En sån där facehugger från Alien-filmerna, jag tror vi skulle få svårt att komma överens.

Om du skulle duellera med någon, med vem skulle det helst vara?

Med en enbent halvblind pacifist, eftersom det borde ge mig goda chanser att vinna.

Om du skulle bygga en båt och segla iväg, vilket material skulle du tillverka båten i och var någonstans skulle du låta vindarna bära dig?

Jag skulle bygga båten i plåt. Med min plåtbåt skulle jag segla iväg till närmsta despot för att sjunga en låt utan att ens säga förlåt. Det skulle bli en trevlig anekdot.

Båtar.Båtar som inte är av plåt.

Du har ett lik i garderoben, vilket/vem/vad är liket?

Den pinsamma hemligheten att jag inte vet vem som är Filip och vem som är Fredrik, samt att jag dessutom inte bryr mig.

Vad fruktar du mer än att simma bland hajar?

Bara en sak: vanära. Vanära och ensamhet. De *två* saker jag fruktar mer är vanära och ensamhet… och ilskna hundar. Och så kärnvapenkrig förstås. Äh, vi tar om det: bland de saker jag fruktar mer än att simma bland hajar kan nämnas företeelser såsom… var var jag?

Galna spex-drömmen!!

fredag, februari 5th, 2010

Kekke demonstrerar en klassisk sovpose (det är inte mannen på bilden som skrivit brevet)

ha ha ha, jag älskar drömmar om spex, de är så roliga :p och alla drömmer om olika saker, typ Direktören her Self drömmer om att ingen kommer på föreställningarna för att hon glömt säga till folk och d.l jag drömmer om scen-grejer och de är ofta ap-roliga 😀

 

tex. hade jag en dröm för nån vecka sedan där folk började ropa åt mig: MAJA-säg din replik! repliken!! det är din replik nu!! och jag bara stirrade på alla och frågade: va? vilken av dem?? ha ha ha, inte så bra  kanske 🙂 

Any who… här kommer min senaste spex-dröm: 

Är på väg till spexet, som är precis i det stadiet vi är nu, men det är tydligen PREMIÄR IKVÄLL!  jag: lätt förvirrad för vi kan verkligen INTE hela manus, har  INGEN dans och har inte ens SETT låtarna vi ska ha! Direktör Sandra ska kolla om det är ok att vi har fusklappar till sångerna iaf – vi har ju faktiskt inte sett texterna än… 😛 

Inga kostymer har vi heller och jag är så sjukt skeptisk till allt men tvingas acceptera när det börjar strömma in folk. (det konstiga där: Linnéa sitter i publiken?? helt fel..!) 

40min till ridå och ORKESTERN är inte ens på plats (”de övar i ett annat rum..”) PANG! dags att köra! jag knuffas ut på scenen och har jättestora halkiga tjock-sockar på mig som gör att jag bara halkar omkring och när jag ska tjuvkika i mitt manus upptäcker jag att det är FEL manus! någon annans manus, alltså, det var FEL ORD markerade..! (*flämt!*) jag blir så störd av blotta tanken att jag bara kliver av scenen för att hitta MITT manus (det står ju inte lika i alla??) 😛 

Orkestern kommer iaf INSPRINGANDES mitt i allt och börjar snabb-rigga och börjar spela nån random låt (???) 

när allt tillsut är över ska JOEL ge sin regi, och han var inte helt nöjd men några detaljer (!) – tex HUR JAG GICK!! ?? inget om det faktum att vi kört utan någonting planerat utan min gång behövde finputsas?? 

slut! 🙂

En lite mer modern sovpose

Redaktionen vill tacka sin sovande modell KEKKE

En årskrönika

torsdag, december 31st, 2009

Så här på årets sista dag passar det bra att se tillbaka på spexåret 2009, och det absolut spexigaste jag upplevde under året inträffade den 28 april, under spexturnén. Vi hade ätit en god middag uppe i Kaknästornet, och njutit av utsikten. På väg ut passerade vi genom souvenirbutiken, där Jenny upptäckte ett gäng älgbrölsburkar.

Vad är en älgbrölsburk, undrar ni? Det är helt enkelt en burk som låter om man vänder den upp och ner, ett läte som med viss fantasi kan liknas vid ett älgbröl. (Som tur är har burkarna prytts med bilder på älgar för att hjälpa de som saknar fantasi.) Vi insåg omedelbart att DET HÄR ÄR JU HUR SPEXIGT SOM HELST! Och om man vände på flera burkar samtidigt blev brölet ännu kraftigare, och allt blev ännu roligare.

Erik, jag, och JennyBRÖÖL! Hö hö hö. BRÖÖL! Hö hö hö.

Och ju mer burkarna brölade, desto roligare och spexigare blev det… ända tills expeditens tålamod till slut tog slut och han lät meddela oss att ”NU FÅR NI VÄL ÄNDÅ GE ER!” Då han uppenbarligen menade allvar lämnade vi snabbt butiken och äntrade turnébussen. Men vi kommer alltid att minnas älgbrölsburkarna.

(Bild: David, PR Karl XII)

Många är kallade, få är utvalda

torsdag, oktober 22nd, 2009

Då en av bloggens bästa reportrar nuförtiden är utrikeskorrespondent i Göteborg insåg vi kvarvarande spexbloggare att vi behövde förstärkning. Men vi kan självklart inte ta in vem som helst: för att överhuvudtaget bli påtänkt måste man genomgå en ingående intervju.

Vi är stolta att kunna säga att vår nya bloggtalang Maja klarade intervjun med glans, och vill här presentera en av de mer kritiska delarna av den åtta timmar långa intervjun.

Att skapa konst är ingen konst

onsdag, september 16th, 2009

En solig söndag samlades manusgruppen i ett klassrum för att börja med skrivarbetet. Man skulle kunna tro att det första vi gjorde var att fråga oss ”okej, vad ska hända i spexet?”, men så var inte fallet. För det skulle inte finnas särskilt mycket handling i en berättelse som saknar karaktärer. Karaktärer, som var och en har unika egenskaper, mål, och erfarenheter.

Och är det inte just där, i gränsskiktet mellan egenskaper och erfarenheter, som vi författare kan nå den äkta sanningen? För spex, precis som all konst, är ju inget annat än en spegling av verkligheten. Eller förresten, var det så att verkligheten är en spegling av konsten? Eller, är konsten och verkligheten kanske reflektioner av varandra? Fast hur skulle det funka? Nej, vi säger såhär istället: sanna upplevelser är en reflektion av konstnärens upplevda sanningar, som, eh… som belyser… äh.

KaraktärerTyvärr var det här den enda delen av tavlan som inte var hemligstämplad.

Hursomhelst, det är alltså därför som vi, en söndag i ett klassrum i D-huset, började manusarbetet med att ta fram karaktärerna.

Murphys lag

lördag, juni 20th, 2009

Jag har nyligen flyttat, vilket betyder att jag sagt adjö till min gamla lägenhet, huset lägenheten fanns i, och hissen som tog mig upp till lägenheten. Som ett minne av just hissen har jag sammanställt lite statistik över hissens och mitt förhållande genom åren:

Statistik

Spexbloggens intelligenta läsare kan säkert räkna ut vid vilket tillfälle hissen inte funkade.

Det går ju som en… äh.

lördag, juni 13th, 2009

Det finns mycket svårt jag försökt mig på i spexsammanhang genom åren. Till exempel att spela i rätt tonart, eller att rulla köttbullar, eller varför inte att försöka komma på fyndiga ordvitsar. Men inget av det här kommer i närheten av den ultimata prövningen: att dansa.

Underbara människor!

En bit in på spexåret kändes det som om det skulle gå bra. Jag fick uppmuntrande kommentarer om att jag ”dansade bra för att vara kille”, och efter mycket repeterande började jag komma ihåg vilka steg vi skulle göra när. Sen började vi träna i en sal med speglar, och till min fasa upptäckte jag att min spegelbild såg ut som en spastisk FC Z-Tore.

En svagare person skulle i det läget ha brutit ihop, men jag insåg att det bara var att kämpa vidare. Det skulle bli en (ung) John Travolta av mig! Och efter månader av träning… blev det inte det, långt ifrån, men det blev i alla fall något som med god vilja kunde kallas dans. Och för mig var det gott nog.

Och det var berättelsen om det svåraste jag gjort i spexväg.

The Spex Blogg Project

fredag, maj 22nd, 2009

I maj 2009 försvann en spexbloggare i skogarna runt Porsön när han sökte efter sina försvunna bloggkollegor. 47 minuter senare fann man minneskortet till hans kamera. Vi presenterar här de sista kända bilderna på Tomas: