Archive for oktober, 2009

Året var 1948…

tisdag, oktober 27th, 2009

…och Lulespexet var illa ute. Efter 1947 års uppsättning Titanic, och de resulterande vattenskadorna, var föreningens ekonomi körd i botten. Men som tur var blev det efterföljande spexet Ingenjör Andrées polarexpedition eller Örnen har landat eller Mycket is men ingen whisky en stor succé, och framtiden var tryggad.

Men tyvärr finns det väldigt lite material sparat om 1948 års lulespex. För att räta ut en del av frågetecknen begav jag mig till en bondgård utanför Piteå för att prata med Axel Petersson, medlem i det årets dekorgrupp. Eftersom Axel pratar med tydlig dialekt har jag även kompletterat hans svar med en översättning till rikssvenska.

Axel PeterssonAxel Petersson minns tillbaka till 1948.

Skulle farbror vilja berätta lite om spexet Andrée?

Män hä var så läng seda, i minns int någe.

(Axel är mycket glad över att jag kom på besök. Han läser spexbloggen regelbundet, och berättar gärna om spexet för oss.)

Vad var det som fick stressade studenter att lägga ner så mycket arbete på spexet? Var det kärleken till konsten?

I var väl mäst vä för att träff snögga fleckom, int brojdd i mä om konstn.

(Nog var det konsten allt, håller Axel med. Det handlade om drivkraften att tillsammans skapa något som man kunde vara stolt över. Och så gemenskapen förstås.)

Axel har här rekonstruerat hur ett stabsmöte i spexet år 1948 kunde se ut.

Ta inte det här personligt, men var inte spexen på 40-talet rätt enkla och primitiva jämfört med idag? Skäms ni inte lite när ni tittar på dagens spex och tänker tillbaka på de, tja, patetiska försök till föreställningar ni presterade?

Vo järe dö seg? Åoförskämda ång! Steck jenafrå åte dö få
strojk!

(Axel tyckte att det här var en mycket intressant frågeställning, men tyvärr hade han inte tid att svara på den just nu eftersom han behövde gå ut och hässja hö innan vädret slog om. Jag tackade för mig, och avlägsnade mig skyndsamt.)

Ett stort tack till Axel för att han tog sig tid att svara på mina frågor. Förhoppningsvis har ni som läst det här fått en intressant inblick i vår förenings historia. Och mer är på väg, jag jobbar redan nu med att få tag på Max von Sydow för en intervju om när han 1963 spelade titelrollen i spexet Beethoven eller Vasaru? eller Att jobba på ackord. På återseende!

Många är kallade, få är utvalda

torsdag, oktober 22nd, 2009

Då en av bloggens bästa reportrar nuförtiden är utrikeskorrespondent i Göteborg insåg vi kvarvarande spexbloggare att vi behövde förstärkning. Men vi kan självklart inte ta in vem som helst: för att överhuvudtaget bli påtänkt måste man genomgå en ingående intervju.

Vi är stolta att kunna säga att vår nya bloggtalang Maja klarade intervjun med glans, och vill här presentera en av de mer kritiska delarna av den åtta timmar långa intervjun.

Ett kungarike för ett gyckel

tisdag, oktober 20th, 2009

När man varit med i spexet ett tag (okej då, ett fruktansvärt långt tag) har man fått se en del gyckel. Bra gyckel, dåliga gyckel, roliga gyckel, rutiga gyckel, och luddiga gyckel. Men bäst av allt är ändå konstiga gyckel, och därför älskade jag när 2000 års pr-grupp kände sig manade att gå upp på scenen. Då var nämligen det enda man kunde vara säker på att det skulle bli konstigt. Johannes kunde få en sköldpadda i present, en ”frivillig” kunde få ställa upp mot en dammsugare i en snabbätningstävling, och staben kunde tvingas göra chokladbollar. Mycket chokladbollar, som det sedan gällde att kränga till de övriga middagsdeltagarna.

Biohazard?Alexander manar på den lätt chockade staben.

Men sedan chokladbollsgycklet, på premiärbanketten 2007, har mitt liv varit skrämmande tomt på PR2000-gyckel. Visst, jag har försökt att fylla tomrummet med annat, men det blir inte samma sak. Så därför lyder min fråga till dessa utflippade människor som följer:

NÄR KOMMER NI TILLBAKA?!

Med förhoppning om ett snabbt svar.

Varma hälsningar
Tomas

Uppdatering:

Tyvärr har jag aldrig lyckats fånga PR2000-Mats på bild under ett gyckel, men jag hoppas att den här bilden på Mats som pekar ut ett episkt vattenfall kan duga som ersättning.

Episkt!Episkt!

Måsen av Anton Tjechov – en recension

onsdag, oktober 14th, 2009

Livin’ la Vida Manusgrupp

måndag, oktober 12th, 2009

Förr i tiden (vi snackar tidigt 90-tal) var det inte lätt att skriva spexmanus. Den statliga ”Myndigheten för humor och andra förlustelser” ansvarade för att avgöra vad som var godkänd humor, och lagrade all sådan i ett gigantiskt bergrum någonstans i Bergslagen. För att få tag på något roligt till manuset måste författarna först genomgå en säkerhetskontroll, för att sedan i en bil med övertäckta fönster färdas till det topphemliga lager där all humor i Sverige förvarades [1]. Väl framme hade man endast 30 minuter på sig att samla in den bästa möjliga humorn, samtidigt som det gällde att respektera utförselransonen (20 skämt per person, enbart för eget bruk).

Dagens manusgrupper har svårt att tro att man hade så mycket besvär förr i tiden. I vårt moderna samhälle behöver man bara kontakta HumorFabriken.se, ett gäng underbetalda barnarbetare i en källarlokal i Småland som erbjuder allt från temaskämt till allitterationer till mycket förmånliga priser. Därför består ”jobbet” för en manusgrupp år 2009 mest av att glida runt på Teknikens hus och göra nyckelringar. Allt var inte bättre förr!

Carlsson, Amanda, Kecke, och jag!

En manusgrupp och dess nyckelringar

[1] Förutom den sjuka humorn, som Smittskyddsinstitutet lagrade på annat ställe.

PUNSCH!!!

söndag, oktober 11th, 2009

Vad vore en bal på slottet? Ja, inget (!) om där inte fanns punsch! Denna guld-gula dryck som är len som silke och ibland lika sliskig som Wrede när han stöter på Ulrika… Men mest är den alldeles, alldeles UNDERBAR!

Så vad passar inte bättre än att årligen hålla i en andaktsfull PunschProvning i sann spex-anda… Me like it 😀

Årets PunschProvning innehöll fem olika sorter varav två hemmagjorda. Fantastiskt nog kunde jag pricka in de hemmagjorda utan att vara expert på området. ”Jaha-vad är hon nu för dryg person som påstår att det var lätt att känna igen en hemma-punsch, hade Kekke och Richard gjort ett dåligt jobb eller??” O-nej, så var inte fallet! Jag trodde nämligen inte att den som jag tyckte minst om (den där super-söt-sliskiga) var hemmagjord även om det hade varit lätt att tro det (”uppenbarligen måste de har tappat i 1kg socker av misstag”) Jag grundade mina beslut på helt andra saker, som att det var en alldeles för annorlunda gulfärg (eller röd i det här fallet :P) eller för lättdrucket -Man ska ju känna av att det är PUNSCH man dricker!  

Mycket trevligt hela kvällen, ett bonusinslag var ärtsoppan som fick rungande god kritik, men även om jag ätit middag innan hindrade det mig inte från att känna att det började susa mellan öronen efter ett tag, och då drack jag ändå inte upp alla shotar… tur var väl det för hur hade det slutat då? mest troligt hade jag och Erik hamnat dansande på något bord eller så. (Erik gillar också punsch ;)) Men det får väl ske någon annan gång!