En spexares vardag…

…och Lulespexet var illa ute. Efter 1947 års uppsättning Titanic, och de resulterande vattenskadorna, var föreningens ekonomi körd i botten. Men som tur var blev det efterföljande spexet Ingenjör Andrées polarexpedition eller Örnen har landat eller Mycket is men ingen whisky en stor succé, och framtiden var tryggad.

Men tyvärr finns det väldigt lite material sparat om 1948 års lulespex. För att räta ut en del av frågetecknen begav jag mig till en bondgård utanför Piteå för att prata med Axel Petersson, medlem i det årets dekorgrupp. Eftersom Axel pratar med tydlig dialekt har jag även kompletterat hans svar med en översättning till rikssvenska.

Axel Petersson minns tillbaka till 1948.

Skulle farbror vilja berätta lite om spexet Andrée?

Män hä var så läng seda, i minns int någe.

(Axel är mycket glad över att jag kom på besök. Han läser spexbloggen regelbundet, och berättar gärna om spexet för oss.)

Vad var det som fick stressade studenter att lägga ner så mycket arbete på spexet? Var det kärleken till konsten?

I var väl mäst vä för att träff snögga fleckom, int brojdd i mä om konstn.

(Nog var det konsten allt, håller Axel med. Det handlade om drivkraften att tillsammans skapa något som man kunde vara stolt över. Och så gemenskapen förstås.)

Axel har här rekonstruerat hur ett stabsmöte i spexet år 1948 kunde se ut.

Ta inte det här personligt, men var inte spexen på 40-talet rätt enkla och primitiva jämfört med idag? Skäms ni inte lite när ni tittar på dagens spex och tänker tillbaka på de, tja, patetiska försök till föreställningar ni presterade?

Vo järe dö seg? Åoförskämda ång! Steck jenafrå åte dö få
strojk!

(Axel tyckte att det här var en mycket intressant frågeställning, men tyvärr hade han inte tid att svara på den just nu eftersom han behövde gå ut och hässja hö innan vädret slog om. Jag tackade för mig, och avlägsnade mig skyndsamt.)

Ett stort tack till Axel för att han tog sig tid att svara på mina frågor. Förhoppningsvis har ni som läst det här fått en intressant inblick i vår förenings historia. Och mer är på väg, jag jobbar redan nu med att få tag på Max von Sydow för en intervju om när han 1963 spelade titelrollen i spexet Beethoven eller Vasaru? eller Att jobba på ackord. På återseende!

Vad vore en bal på slottet? Ja, inget (!) om där inte fanns punsch! Denna guld-gula dryck som är len som silke och ibland lika sliskig som Wrede när han stöter på Ulrika… Men mest är den alldeles, alldeles UNDERBAR!

Så vad passar inte bättre än att årligen hålla i en andaktsfull PunschProvning i sann spex-anda… Me like it 😀

Årets PunschProvning innehöll fem olika sorter varav två hemmagjorda. Fantastiskt nog kunde jag pricka in de hemmagjorda utan att vara expert på området. ”Jaha-vad är hon nu för dryg person som påstår att det var lätt att känna igen en hemma-punsch, hade Kekke och Richard gjort ett dåligt jobb eller??” O-nej, så var inte fallet! Jag trodde nämligen inte att den som jag tyckte minst om (den där super-söt-sliskiga) var hemmagjord även om det hade varit lätt att tro det (”uppenbarligen måste de har tappat i 1kg socker av misstag”) Jag grundade mina beslut på helt andra saker, som att det var en alldeles för annorlunda gulfärg (eller röd i det här fallet :P) eller för lättdrucket -Man ska ju känna av att det är PUNSCH man dricker!  

Mycket trevligt hela kvällen, ett bonusinslag var ärtsoppan som fick rungande god kritik, men även om jag ätit middag innan hindrade det mig inte från att känna att det började susa mellan öronen efter ett tag, och då drack jag ändå inte upp alla shotar… tur var väl det för hur hade det slutat då? mest troligt hade jag och Erik hamnat dansande på något bord eller så. (Erik gillar också punsch ;)) Men det får väl ske någon annan gång!