Archive for december, 2010

Hur lång är en mara, om man åker skidor?

fredag, december 31st, 2010

…och hur mycket längre är vasaloppet?

Som Spexbloggens utrikeskorrespondens har jag tagit tillfället i akt att testa det här med skidåkning, i södra sverige eller närmare bestämt skatås, Göteborg. Det är givetsvis längdskidor som gäller och vad man kallar för klassisk stil jag försökt mig på. För den som inte är så insatt betyder det bara att jag i princip går fram, fast med glid emellan och med stavar i handen. Till sin motsats att skate:a fram, som är mer likt skridskoåkning.

Sådär, nu när alla är insatta vill jag berätta om denna falska sport. Den heter längdskidåkning och ska i motsats till utförsåkning utföras på plan mark, längs marken. Det ingen hade berättat för mig var att plan mark tydligen kan ha backar i sig också, såväl uppför som nerför! Var beredda på detta om ni ska ge er ut!

Personligen gillar jag inte att åka skidor utför, för jag har så dålig koll på skidorna och har därför valt att åka snowboard istället, som en liten parentes. När det gäller längdskidor, i en nerförsbacke, är det Ännu svårare att hålla koll på skidorna! Det ska ni också vara beredda på innan ni ger er ut. Man får helt enkelt räkna med att ramla i varje backe, och lära sig det roliga med det, så blir längdskidåkning väldigt roligt.

Igår åkte jag för första gången, 2.5km kupperat, det var ett mer eller mindre… jag vill inte prata om det. Men oj så kul vi hade, ändå! Så kul att vi bestämde oss för att ta oss an 8km-rundan idag, som skulle vara utan backar.

Gurra åker först, han har åkt vasaloppet, han kan det här. 5 sekunder senare ser vi inte något mer av honom. ”Tack för tipsen”, säger jag för mig själv lite ironiskt och bittert medans jag sätter på min skidorna klart och ställer mig i spåret.

Jag och johanna är ändå rätt lika i början, nu när det inte finns nå backar att ramla i, men tillslut är det såklart spexbloggaren som tar täten och drar ifrån den ur-göteborgare som mottävlaren är. Hon hade ändå musik i öronen, så jag kände inte att jag behövde vänta in henne, och jag skulle nog behöva det försprånget till senare tänkte jag, vid eventuella backar (trots allt) eller om jag blev trött mot slutet.

Jag kämpar på, efter väldigt lång tid ute i spåret kommer första backen nerför. Jag tittar mig om och ser inte till någon johanna bakom mig, sicken tur, ingen som ser om jag ramlar. Med självförtroendet på topp glider jag genom hela backen, utan några som helst problem. Puh, fort gick det!

Ännu senare har jag glidit igenom ytterligare en nerförsbacke utan problem, och säkert 3-4 uppförsbackar, eller mer långa sluttningar uppåt. Jag börjar känna hur trött jag blivit i kroppen. Är inte loppet över snart? Jag som har kämpat så bra, varit 100%ig i backarna och ligger såå långt före infödingen. Men nä, trots värken i benen, bristen på vatten och krampen i armarna/händerna får jag fortsätta kämpa. Det är inte lika mycket glid längre, det är mer motvilliga och väldigt korta, men sammanhängande, benspänsttryck tillsammans med handdragen i mer eller mindre graciös harmoni. Den där vallan jag köpte, den var trots allt den billigaste och enklaste varianten, hmm…

Så kommer den! Backen jag inte ville skulle komma. Den var längre, brantare och farligare än alla andra tidigare backar, och trött är jag. Det börjar bra, jag glider fint nerför. Så kommer jag in i ett område där ena lampan är släckt, vänster skida få plötsligt för sig att spåret går mer åt vänster, men där finns bara den vanliga promenad/spring banan, som dessutom är grusad. ”Neeej” tänker jag, det går ju inte att åka med ena skidan på grus, då stannar den, och jag är inte den bästa (än) på att åka på bara en skida. Så det där slutade med ett stort framåtstupa fall, varpå jag märker att en grupp med motionärer dyker upp. Inte en enda person hade jag mött tidigare, men just då kommer det förbi ett gäng på ca 10pers. De skrattade åt något, säkert någon som sa något kul skämt, men inget jag fick höra. De var artiga och frågade om jag behövde hjälp. En av de stannade även till och berättade för mig att det fanns andra spår man kunde åka på, där de hade lite bredare banor ”om man nu ska ramla i backarna och sådär” som han så fint uttryckte sig. Men jag sa att jag inte behövde någon hjälp och reste mig upp igen.

Jag kollar bakåt, ingen johanna. Jag kollar klockan, hmm, säkert en bit över halva sträckan avklarad nu, jag är trött.

Jag åker ut i grusen ett par gånger, ramlar ytterligare två gånger och är helt slut i hela kroppen. Det enda som får mig att fortsätta är att jag måste vinna. Det var ingen som påstod att det var en tävling tidigare, men nu leder ju jag (över de som åker i samma klass som jag). Glidvallan känns obefintlig, benen känns och så gör armarna! Det springer förbi en löpare som jag frågar hur långt jag har kvar. Hon säger tröstande men glatt  ”det är runt hörnet här, så har du bara 2-3km kvar sen”.

Usch! Sista biten är Riktigt jobbig, jag vill bara hem, helst före johanna… Så kommer jag till en parkering. Spåren slutar där. Var ska man nu då? Fanns inte en kotte i närheten att fråga heller. Jag får, snopet nog, vänta in johanna och åka sista biten tillsammans med henne så hon kan visa den konstiga och lite gömda vägen. Men, det var trots allt ingen tävling, vi skulle bara ut och motionera lite ihop!

Det var de jobbigaste 8km jag någonsin åkt på längdskidor! Men jag är glad att jag kom fram ändå och tog mig igenom hela loppet.

Dagens utflykt var dock lite avskräckande och jag lägger därmed skidorna på hyllan, för det här året.

Hoppas ni testar på längdskidåkning ni med, det är Riktigt roligt 😉

Rim vi minns, del 5

söndag, december 12th, 2010

Välkomna till del 5 av spexbloggens artikelserie ”Rim vi minns”, där vi uppmärksammar manusskrivande från förr! I detta avsnitt går vi längre tillbaka än någonsin, ända till år 2000 och lulespexet Olympia.

Inte ens undertecknad var med i spexet på den här tiden, men jag har hört mycket berättas om detta mytomspunna spex av de som var med. Och när man sett ganska många av de äldre spexen på dvd kan man konstatera att Olympia står stolt som en milstolpe i lulespexets historia. Det har kallats ett såpaspex, med tanke på de otaliga kärleksrelationerna mellan de åtta karaktärerna. Och det kan väl stämma, men i så fall är det ett bra såpaspex! Det innehåller skådespelarprestationer av toppklass, färgsprakande kläder, och några riktigt snygga dekorlösningar.

Jo, det står en tjej i fönstretHur lyckades de bygga det där?!

Men nu var det ju manuset vi skulle koncentrera oss på. Och det finns en hel del guldkorn i Olympia, bland annat ett diskusskämt mot slutet av spexet som inte kan beskrivas, det måste ses! Men just därför att det inte kan beskrivas väljer vi att istället lyfta fram Alkaios episka skaldande om Den Perfekta Geten, där ensemblisten Markus tar begreppet ”att spela ut” till helt nya nivåer:

AlkaiosNu känner jag demonerna komma!

Låt ej bekymmer göra ditt sinne sjukt
ty sorg och grubbel bringar ingen tröst
Var finns det något så vackert och mjukt
som den perfekta getens päls och röst?
Förvirrad ser jag stridiga vindars spel!
Från ena sidan vältrar en väldig absurditet
och från den andra något fruktansvärt fel
För sinnesro krävs en perfekt get!
Vår värld smäktar av tryckande törst
tung är timman och het
Alla tävlar, men vem kommer först?
Jo, vår perfekta get

Del 6 av ”Rim vi minns” kommer den 30 januari. Tills dess, håll ut!

Orsak och verkan

söndag, december 5th, 2010

När solen knappt kan orka
ta sig över horisonten
Då råder det ej torka
på ljusförsäljningsfronten

Ljus