Archive for maj, 2013

Visste ni…

lördag, maj 25th, 2013

…att Bruce Lee hade en bror som var vegetarian?

Han hette Brocco Lee.

BruceHan var väldigt lik Bruce, förutom att han åt mycket mera quorn.

Bara Brecht

tisdag, maj 7th, 2013

När man är med i en spexuppsättning blir det lätt så att man sysslar med flera saker. I år har jag varit med i manusgruppen, men jag är även med i kören under föreställningarna. (Kören är typ som The Real Group, fast yngre och snyggare. Och inte alls lika pretto.) Dessutom så ansvarar vi i manusgruppen för att riva biljetter innan föreställningen, och det är när jag och Ullis släppte in folk till spexets Umeåföreställning nu i söndags som den här historien tar sin början.

En äldre herre gick målmedvetet fram till mig, men istället för att sträcka fram sin biljett lutade han sig mot mig och sa förtroligt ”för 25 år sedan var jag i Luleå och såg en föreställning av Brecht.” (Berthold Brecht, 1898-1956, var en tysk författare, dramatiker, och lyriker. Ja, jag fick det här från Wikipedia.)

BrechtBertholt Brecht. Mannen, myten… spexförfattaren?

Vad svarar man på en sådan öppningsfras? Jag kanske borde ha sagt ”Jag gillade också Brecht innan jag fick smak för lite mer avancerade verk”, men det kom jag inte på just då. Istället fick jag bara fram ett mer neutralt ”Eh… jaha.” Mannen inledde nu en utfrågning om vilka teatergrupper som fanns i Luleå (jag nämnde Norrbottensteatern, Lule Stassteater och Lulespexet, utan inbördes ordning), om det fanns någon ”parkteater” i Luleå (”eh… ibland spelar Lule Stassteater i Stadsparken tror jag”) samt vilka kända verk som hade satts upp det senaste året (att Norrbottensteatern hade satt upp en fars verkade inte imponera.)

Nu verkade förhöret vara slut. Mannen sträckte fram sin biljett, och jag hälsade honom välkommen till spexet. Men när jag såg den grånade mannen långsamt gå mot salongen kunde jag inte bli kvitt känslan av att han förväntade sig ett väldigt Brecht-influerat spex, och även om vårt spex har många sidor kanske det inte har så mycket gemensamt med just tysk 1900-talsdramatik.

I aktpausen letade jag efter mannen för att fråga honom vad han tyckte om spexet, men han sågs inte till. Säkra källor i publiken säger att han faktiskt diggade till musiken under den första akten, men till den andra var han spårlöst försvunnen. Och nu kommer jag aldrig få veta vad denne Brechtkännare tyckte om Drottning Kristina.