Det var en gång en ouvertyr

Alla traditioner kan inte vara för evigt.

När jag var med i min första spexuppsättning kändes det som om jag blev överöst med traditioner: kiltar, prular, punschmuggar, trappsånger, och så vidare. Även vi i orkestern hade våra traditioner: när vi började öva var en av de första noterna som delades ut… trumvirvel… den extremt traditionella spexouvertyren!

En massa noterEn del av andrafiolstämman.

Ouvertyren hade skrivits till föregående års spexuppsättning, med syftet att fungera som ouvertyr till alla framtida uppsättningar. När den trogne spexbesökaren hörde tonerna skulle det börja vattnas i munnen som hos en pavlovsk hund, för ouvertyren var en signal om att nu var det minsann spex på gång. Det var inte utan att vi i orkestern kände historiens vingslag när vi övade in våra stämmor. Det här skulle bli något att berätta för våra barnbarn!

I nästa års uppsättning var låten borttagen, och det var slutet på spexouvertyrens tvååriga tradition.

3 Responses to “Det var en gång en ouvertyr”

  1. Robert skriver:

    Det här var vansinnigt roligt Tomas. Anekdoter av det här slaget är precis sånt jag vill läsa om i bloggen. Och för att ditt inlägg var så okommenterat så skriver jag dessa rader precis här.

  2. Tomas skriver:

    Tack så mycket, jättekul att inlägget uppskattades. 🙂

  3. Mats skriver:

    Ouvertyren var faktiskt bra, men sen var det en uppsättning som skulle döda alla traditioner, oklart varför. Men det är väl så det blir när man har namn som ett billighetsmärke på Willys.

    Förr i tiden fick arrangörerna av låtarna sina namn i programbladet också.