Rapport från orkesterdiket

Många är de orkesteransvariga i Lulespexet som gått vidare till evig ära och berömmelse. Vi har tidigare nämnt Pär Hellström, som nu bär Smaskorkestern på sina axlar. Och vem minns inte det episka Lulespexet från 1973 baserat på en känd fantasytrilogi?  Då var det en ung Benny Andersson som var orkesteransvarig för Ring Ring eller What are you Tolkien about? eller One does not simply walk Orsa spelmän into Mordor.

I år är Erika André orkesteransvarig, och Spexbloggen har genom ihärdigt arbete lyckats få en exklusiv intervju. Håll till godo!

När jag var liten ville jag bli:

Barnläkare i Afrika.

Första spexet jag såg var:

Shogun, det var ett spex det!

Min favorittonart är:

B-moll med vemod.

Det som överraskade mig mest med att vara med i en spexuppsättning var:

Hur många musikerskämt orkestern kan komma på under en spexperiod.

Du måste välja mellan en spexorkester bestående av tio banjo, och en bestående av tio säckpipor. Vad väljer du, och varför?

Utan tvekan tio banjo, tio säckpipor kan orsaka tinnitus i stor utsträckning.

Har du haft några mardrömmar om spexpremiären än? I så fall, beskriv dem!

Inga mardrömmar hittills, tror de kulminerar runt påskhelgen.

Hästen[1] – en dålig tradition eller alldeles alldeles underbar?

En bra tradition, men när tvättades den senast? Någon som vet? (Hästen snart i en tvättstuga nära dig…)

Vad är ditt favoritmusikskämt? (Och det får *inte* handla om altviolinister!)

Det är lättast att skämta om sitt eget instrument, så det blir ett violaskämt i alla fall;

-Vad är det för skillnad mellan yoghurt och en viola?
-?
-Yoghurt är levande kultur!

Man ser att omvårdnadstakterna från barndomen sitter i hos Erika. Hon vill skydda spexpubliken från tinnitus, och hon vill dessutom inte att orkestermedlemmar ska drabbas av svårartade infektioner i hårbotten. Inte ens om man spelat fel förtjänar man ett sådant öde! Det är förstås lite märkligt att spexmardrömmarna lyst med sin frånvaro, men det är ju inte för sent än.

Spexbloggen tackar Erika för intervjun, och är övertygad om att alla toner sitter där de ska den 18 april.

[1] Ett hästhuvud i tyg som orkestermedlemmar tvingas bära om de spelar fel under en föreställning. Det är inte ovanligt att flera i orkestern får bära hästhuvudet under samma föreställning.

3 Responses to “Rapport från orkesterdiket”

  1. Kekke skriver:

    -Det bankar som tusan på dörren mitt i natten, hur vet man att det är en trombonist som står utanför?
    -Det är alldeles för starkt och alldeles för sent!

    Jodå, det är nog lättast att skämta om sitt eget instrument:)

  2. Valle skriver:

    Jag har då inga problem med att skämta på andras bekostnad, så:

    -Vad är det för skillnad på en överkörd ekorre och en överkörd trombonist?

    -Ekorren _kanske_ är på väg för att uppträda någonstans…

  3. Ante skriver:

    -Hur vet man att det är en sångare som knackar på dörren?
    -Den vet aldrig när den ska komma in.

    Ja, vad gäller hästhuvudet så minns jag att den användes friskt i Spex-SM i Örebro, då menar jag på efterfesten så den borde verkligen tvättas. Lite löss och sådant är bara småsaker mot vad den vart med om =P