En lektion i att smita undan ansvar

När man är med i en spexorkester är det värsta som kan hända inte att man spelar fel, det är att få skulden för att man spelar fel. Inte nog med att man kan bli hånad av resten av orkestern, man riskerar även att bli påtvingad ett fult hästhuvud. (Och vad det hästhuvudet varit med om tidigare vill i alla fall inte jag tänka på.)

Men som tur är finns det ett par knep. Det första är att välja ett bra instrument, och fiol är ett alldeles utmärkt instrument. Alla vet ju att en fiol tappar stämningen bara man tittar elakt på den, så om man skulle råka spela lite falskt är det bara att skylla på sitt instrument. Det måste ha kommit en vindpust eller nåt.

Det här kan rädda dig om du spelar enstaka falska toner, men om du gör bort dig mer än så? Det är då mitt hemliga vapen kommer in i bilden – pokeransiktet. Vi är trots allt elva personer i spexorkestern, vilket innebär att det hela tiden finns tio andra att skylla på. Knepet är att du måste se helt oskyldig ut, hur mycket du än klantat dig. Som ett extremt exempel kan jag avslöja att det funkar att spela i F-dur när alla andra spelar i G-dur, och sedan låta gitarristerna få skulden! Ja, jag vet att en gitarr inte alls låter som en fiol. Men som gammal orkesterräv kan man gå i land med det mesta.

Hoppas bara att ingen annan i orkestern läser den här bloggen.

Spela Creedence!

Gitarristerna på bilden har inget samband med gitarristerna som nämns i texten. Eller jo förresten, det är ju precis samma gitarrister.

One Response to “En lektion i att smita undan ansvar”

  1. […] finns mycket svårt jag försökt mig på i spexsammanhang genom åren. Till exempel att spela i rätt tonart, eller att rulla köttbullar, eller varför inte försöka komma på fyndiga ordvitsar. Men inget […]