Det går ju som en… äh.

Det finns mycket svårt jag försökt mig på i spexsammanhang genom åren. Till exempel att spela i rätt tonart, eller att rulla köttbullar, eller varför inte att försöka komma på fyndiga ordvitsar. Men inget av det här kommer i närheten av den ultimata prövningen: att dansa.

Underbara människor!

En bit in på spexåret kändes det som om det skulle gå bra. Jag fick uppmuntrande kommentarer om att jag ”dansade bra för att vara kille”, och efter mycket repeterande började jag komma ihåg vilka steg vi skulle göra när. Sen började vi träna i en sal med speglar, och till min fasa upptäckte jag att min spegelbild såg ut som en spastisk FC Z-Tore.

En svagare person skulle i det läget ha brutit ihop, men jag insåg att det bara var att kämpa vidare. Det skulle bli en (ung) John Travolta av mig! Och efter månader av träning… blev det inte det, långt ifrån, men det blev i alla fall något som med god vilja kunde kallas dans. Och för mig var det gott nog.

Och det var berättelsen om det svåraste jag gjort i spexväg.

One Response to “Det går ju som en… äh.”

  1. Sandra skriver:

    Åh, Tomas! du var mycket bättre än så!